You are currently browsing the tag archive for the ‘Venedig’ tag.

alt. titel: Rösten från andra sidan, Rødt chok, Avdøde advarer

Lilla Christine drunknade en kylslagen dag och föräldrarna John och Laura har nu tagit sin tillflykt till ett nästan lika kylslaget Venedig där John arbetar med att renovera en kyrka. Vet ni vad som mer är kylslaget? Relationen mellan makarna, vilket förstås inte är särskilt förvånande. Men Lauras beteende blir som en omvänd hand efter hon pratat med två äldre brittiska systrar varav den ena påstår sig vara synsk. Hon har sett Christine skrattande sitta mellan sin mamma och pappa.

John både välsignar och förbannar mötet med tanterna. Det är klart att han är tacksam över att Laura tycks vara vid så pass gott mod att hon till och med kan sluta äta de piller som stått på menyn ända sedan dotterns död. Men han känner sig inte helt bekväm med att hustrun så omedelbart accepterar meddelanden från ”andra sidan”, förmedlade av främlingar som lika gärna skulle kunna vara skickliga bedragare.

Men Laura är så betagen att hon besöker systrarna för en seans. De berättar dessutom att John själv äger vissa ESP-krafter samt att paret är i fara och måste lämna Venedig i rödaste rappet. John vill först inte höra på sådant mumbo-jumbo men tvingas ändra åsikt när ett telefonsamtal hemifrån meddelar att sonen Johnnie (bekvämt avpolletterad på en internatskola) trillat och slagit sig illa. Klart mamma Laura måste ta första bästa flyg hem (en inte helt enkel manöver på 70-talet) för att vaka vid gossens sida. Men på egen hand börjar John få allt märkligare upplevelser och syner i den labyrintiska staden.

I likhet med Peeping Tom och Straw Dogs känns det som om Don’t Look Now är en av de där hyllade brittiska skräckfilmerna som man bara inte får missa i ett sådant här tema. Regissör Nicolas Roeg känner jag igen till namnet men inte mer. Manusförfattarna Allan Scott och Chris Bryant är helt blanka ark, vilket även gäller deras respektive filmografier. Vilken tur då att jag åtminstone kan hävda bekantskap med inte bara Daphne du Maurier som författare, utan till och med novellen som manuset bygger på (publicerad 1971, så det var snabba puckar från skrivarax till filmlimpa).

Grundhistorien kommer alltså inte som någon överraskning. Men när jag snabb-läser novellen på nytt blir jag faktiskt imponerad över hur pass väl manusduon både utökat och anpassat den samt hur fint Roeg valt att berätta den. Upptakten, med den dramatiska drunkningsolyckan och de olycksbådande scenerna som föregår den, är ett rent filmiskt påhitt. Men tack vare Roegs innovativa associationsförmåga och klippning, klädd i 70-talets svårefterhärmliga realism, sätter scenen omedelbart tonen som mardrömslik snarare än melodramatisk eller sentimental. I händerna på en mindre visuellt kompetent regissör skulle Don’t Look Now antingen ha kunnat bli oerhört platt rent narrativt (eftersom det är fullt möjligt att berätta historien betydligt mer pang-på-rödbetan) eller så pretto-långsam att man bara vill snabbspola sig igenom eländet.

Som det är nu gifter sig associationerna, återkallandena, klippen, symboliken och den konstanta mardrömskänslan oerhört bra med bilderna från trånga venetianska gränder som inte känns det minsta turistpittoreska. Sannolikt är det stämningen och de typiskt italienska stadsbilderna som gör att jag inte främst kopplar filmen till Hitchcock som många andra verkar göra, utan till förra årets italienska tema. Klapprande klackar i ett svåröverskådligt virrvarr av gator, jakt på undflyende gestalter som skymtar förbi i portar, mord som pågår i bakgrunden och en högst ambivalent samt mystisk antagonist känns helt enkelt väldigt giallo. Att Roeg exempelvis skulle ha varit bekant med Argentos djur-trilogi känns inte helt osannolikt.

Inte för att den egentligen är det viktigaste i filmen, men det känns svårt att skriva om Don’t Look Now utan att nämna den omtalade sexscenen mellan Donald Sutherland och Julie Christie. Den sägs vara ”unusually graphic for the period”, men jag skulle nog vilja påstå att den är ovanligt grafisk även för en modern publik. Jag tycker mig förstå poängen med den, vilken är densamma som antyds i novellen (även om författaren nöjer sig med formuleringen ”…she understood, and opened her arms and smiled”), det vill säga ett bevis för att makarna äntligen börjar hitta tillbaka till varandra efter sin sorgeperiod.

Däremot förstår jag varken poängen med klippningen mellan sexet och kvällens senare påklädning inför middagen (läser mig dock till att det främst skulle vara Roegs sätt att baxa det hela genom censuren som förbjöd allt vad ”the rise and fall between thighs” hette) eller varför hela segmentet måste vara så långt. På dess pluskonto måste dock skrivas att sexet hela tiden framstår som väldigt naturligt, en känsla som inkluderar Sutherlands och Christies kroppar. Även i fallet sex skulle man eventuellt kunna lägga in en liten gialloblänkare eftersom både novellen och filmen lägger in en viss tvetydighet i relationen mellan de äldre kvinnorna (författaren dock i avsevärt högre grad än regissören).

Jag var beredd på att Don’t Look Now skulle vara oerhört skum, vilket den inte alls var. Den är verkligen ingen skräckfilm rakt upp och ned men dess obehag är svårt att värja sig emot. Den rör sig i ett slags gränsland mellan thriller, skräck och något annat som är svårare att definiera. En känsla av rubbad verklighet, av evighetslångsam slutgiltighet, av utdöende, av oundviklighet. Oavsett vad man väljer för etiketter kan jag bara säga att jag gillar’t. En hel del till och med.

Annonser

alt titel: Who Saw Her Die?

Hade Chi l’ha vista morire? producerats 40 år senare hade den antagligen tävlat med Daniel Radcliffe-filmen om att få heta The Woman in Black. Nu är förvisso Chi l’ha vista morire? (bokstavligen ”Vem såg henne dö?” enligt Google Translate) en mer typisk giallo-titel men redan innan eftertexterna passerat har vi fått veta att det hela rör sig om en mördare i svarta kvinnokläder, spetshandskar och flor.

Läs hela inlägget här »

Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.

Läs hela inlägget här »

Shark in VeniceForskaren (eller läraren, filmen är lite vag på den punkten) David Franks anländer till Venedig för att leta efter sin försvunne fader. Han slänger ett öga på pappans förolyckade dykkompisar och konstaterar frankt (*heh*) att de minsann har dött hajdöden. Venedigs polis är förståeligt nog aningens skeptiska till tanken på hajar i stadens lindrigt rena kanaler men ger David 48 timmar på sig att försöka leta reda på sina dagars upphov.

Det visar sig att Franks d.ä. letade efter en mytomspunnen skatt som ska ha tillhört familjen Medici och David påbörjar sina djupdykningar. Inom kort är hans dykkompis uppäten och han själv eventuellt skadad, fast inte lika svårt som de generösa blodmängderna i vattnet antydde. I alla fall inte mindre skadad än att han kan leta sig fram till the preciousssss, vilken är vaktad av en mängd olika fällor och vassa saker som kommer utskjutande ur väggarna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser