Musikalvecka: Corpse Bride (2005)

alt. titel: Tim Burton’s Corpse Bride

Nell och William Van Dort är själaglada. Äntligen ska det nyrika fiskhandlarparet släppas in i stadens finsalonger och nyckeln är sonen Victor. Victor, som är känslig själ och gillar att måla fjärilar eller spela piano. Som inte gillar tanken på att giftas bort med någon han aldrig ens träffat.

Maudeline och Finis Everglot är däremot långt ifrån själaglada. Ett adligt namn är inte till mycken hjälp när kassakistorna gapar tomma och dottern Victoria (åtminstone enligt sin ömma fader) ser ut som en ”otter in disgrace”. Men hon är nu en gång för alla av kvinnokön och kan därmed giftas bort med nyrika fiskhandlarsöner.

Så Van Dorts vinner adliga släktingar medan Everglots vinner förmögna dito. Alla glada och nöjda? Men vad säger Victor och Victoria om det hela? Jomen, när de fått chans att utbyta ett par ord är det rätt uppenbart att de är som gjorda för varandra, både till utseendet (till skillnad från sina respektive föräldrapar är de matchade till både längden och bredden) och läggningen.

Så nu borde väl alla vara nöjda och glada så? Absolut. Oooooom det inte vore för den lilla detaljen att Victor av misstag råkar placera Victorias ring på den avlidna Emilys skelettfinger samtidigt som han yttrar sina vigsellöften. Victors fumliga försök att hävda att de nog egentligen inte alls är gifta faller för döva öron. Kanske inte så konstigt, med tanke på att Emily inte borde ha några.

Om jag har räknar rätt har Tim Burton på något sätt stått bakom och arbetat med fyra stop-motion-animerade filmer: James and the Giant Peach, The Nightmare Before Christmas, Frankenweenie och så Corpse Bride. James… har jag bara sett en gång men av de andra tre är Corpse Bride filmen jag sett minst antal gånger. Men det känns som om jag sett den betydligt oftare eftersom dess fenomenala soundtrack under en period rullade oavbrutet. Tillsammans med Nightmare… (få saker slår den filmen i något som helst avseende för min del) vill jag hävda att detta är två av Danny Elfmans absolut bästa soundtrack. Musikaler är ju inte generellt hans grej, men när han har försökt sig på dem tycker jag nog att de har funkat över förväntan.

Den instrumentala och orkestrala biten är sällan dålig när Elfman är inblandad men hans sånger har samtidigt ett schvung som jag finner oerhört tilltalande. Att han dessutom fixar det sorgsna, längtande och melankoliska är inte en lika stor överraskning. I fallet Corpse Bride kommer favoriterna tidigt, dels den inledande ”According to plan” där brudparets föräldrar korssjunger om hur mycket, respektive lite, de ser fram emot den kommande bröllopsdagen, dels den ensemblejazziga ”Remains of the day” där vi får reda på hur det kommer sig att Emily är ett brudklätt lik.

I likhet med Nightmare… är röstskådespeleriet prickfritt, från Albert Finneys grodlike Finis Everglot till Richard E. Grants samvetslöse Barkis Bittern och Emily Watsons Victoria. Eftersom det handlar om stop-motion slipper man till och med se Johnny Depp och Helena Bonham Carter tillsammans i en Tim Burton-film, även om det nu är de som är Victor och Emily.

Corpse Bride är en charmig liten historia (baserad på en rysk folksaga) och jag gillar att manuset placerar en rätt blekfisig brudgum (vars nervösa hummande faktiskt lika gärna skulle ha kunnat göras av Hugh Grant som Johnny Depp) mellan två handlingskraftiga och passionerade brudar. Varken Emily eller Victoria är beredd att ge upp sin tillkommande utan strid. Jag har alltid tyckt att Corpse Bride skulle göra sig alldeles utmärkt som en scenmusikal, kanske det enda avseende där den lyckas slå Nightmare… på musikalfingrarna.

För där den senare tar andan ur mig med sin fantasirikedom är Corpse Bride mer konventionell, både till sin historia och rent utseendemässigt. Allting i den grå lilla staden är långt och utdraget, kanske för att så mycket tydligare kontrastera mot sina inte sällan korta och bulliga invånare. Estetiken påminner en en slags realistisk tysk expressionism, om man nu kan tänka sig något sådant. Om Nightmare… tog med sig allt det vilda och knasiga som hängde ihop med Michael Keatons figur i Beetlejuice har Corpse Bride skapat en gotisk version av samma films dödsrike, inklusive dess överdrivna blå och gröna ljussättning.

Brukar du gilla Tim Burton och har av någon anledning missat Corpse Bride kan jag varmt rekommendera att fixa till den detaljen omedelbums. Om inte annat är filmen ett lysande exempel på att man aldrig ska dricka en segerskål innan vinsten är i hamn.

Idag tror jag inte Filmitch haft lika mycket tur med sin musikal som jag hade med min.