Spider-Man: Homecoming (2017)

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Därefter skalar filmen ned berättelsen till att bli en förhållandevis traditionell caming-of-age-historia där Peter Parker måste komma underfund med och acceptera den han är (eller ”komma hem” om man så vill). Det otraditionella är givetvis att han inte ”bara” ska bli en vanlig svennebananknegarvuxen, utan Spider-Man himself. Vem är egentligen Spider-Man och kommer Peter Parker klara av att vara bara Peter? Till sin essens är den här historien så pass grundläggande och enkel att filmen skulle kunna klara biffen på 70-80 effektiva minuter istället för 130.

Lyckligtvis är utfyllnaden av en sådan kvalitet att Spider-Man: Homecoming absolut inte känns långdragen eller krystad. Slutfajten är till och med kortare än vad som är brukligt i den här typen av superhjältefilmer, där det senaste exemplet i raden tyvärr var Wonder Woman.

De extra minutrarna är allt som oftast komiska och medan de kanske inte direkt orsakade upprepade anfall av ROLOL:s eller ens stillasittande LOL:s i biofåtöljen var de rätt underhållande. Den finns en hel del referenser till de övriga Marvel-hjältarna, särskilt då Avengers. Ett rånargäng får ha på sig Avengers-masker och Captain America gör bror-duktig-präktiga videofilmer om betydelsen av att vara fysiskt aktiv eller varför det är dumt att få kvarsittning.

Spidey själv måste komma överens med alla sina dräkter, både de hög- och lågteknologiska varianterna. Skurken är i sin tur utrustad med lite halvklantiga underhuggare och Peters bästpolare Ned, spelad av Jacob Batalon, är ofta både charmig och rolig när han äntligen får vara ”guy in a chair!” eller frågar om Spider-Man lägger ägg.

Skurken för dagen är den inledningsvis hederlige entreprenören Adrian Toomes, lämpligt nog spelad av Michael Birdman Keaton, som tvingas se sitt levebröd snappas upp mitt för näsan på honom. Denna bottenlösa orättvisa leder honom in på brottets bana, utrustar honom med en blomstrande vapenhandlarrörelse samt ett par kick ass-vingar vilka skapats med hjälp av utomjordisk teknologi. Jag undrar banne mig om inte de här vingarna blev min absoluta favorit i filmen, på samma sätt som det var omöjligt att inte älska Doc Ocs extra armar (eller tentakler eller vad man nu ska kalla dem) i Tobey Maguires andra film.

Och på tal om Tobey, hur klarar sig då den nästan nye Peter Parker, Tom Holland (vi fick som sagt träffa honom helt kort i Civil War)? Riktigt bra kan jag tycka, inte minst eftersom han med sitt utseende i alla fall lurade mig att tro att han låg betydligt närmare sin rollfigurs 15 år än han egentligen gör (å andra sidan var Tobey 27 och Andrew Garfield 29 när de skulle förställa omogna gymnasiegrabbar). Tom satsar mer på ett snacksaligt och valpigt övermod än sina föregångare, men i likhet med Jacob Batalon lyckas han göra det personlighetsdraget charmigt snarare än påträngande och enerverande.

Med Adrian Toomes som filmens huvudskurk skulle jag också vilja påstå att det som till viss den skiljer Spider-Man: Homecoming från många andra superhjältefilmer är dess klassperspektiv. Toomes är ursprungligen en vanlig, hederlig arbetare, en tvättäkta family man. Han matchas av Spider-Mans arbetarklasshjälte vilken, när det kommer till kritan, inte tycks vara helt missnöjd med att kunna agera ”your friendly neighborhood Spider-Man” i Queens där han kan lämna tillbaka stulna cyklar och hjälpa små tanter. Toomes påpekar mycket riktigt att han straffas för ett beteende som mäktigare män (*host* Tony Stark) inte bara kommer undan med utan ofta applåderas för. Skillnaden är förstås att Toomes girigt siktar in sig på snöd vinning medan Peter Parkers Spidey står för det som är Rätt.

Spider-Man: Homecoming är en film som verkligen inte behöver skämmas för sig, vare sig som Spider-Man-film eller en del av MCU. Jag upplever den dessutom som förhållandevis  modern i både ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv. Ett medvetet grepp som säkert får vissa att gnissla tänder över den allenarådande ”PK-maffian” men som för min del kändes rätt sympatiskt.

Jag ser dock fram emot att kunna se om filmen, dels för att jag skulle vilja ha åtminstone Civil War i färskare minne, dels för att jag den här gången inte var riktigt på humör för en lätt dumglad labrador-Spidey. Därav det något snåla betyget som har all potential i världen att höjas.

Jag har tidigare lagt ut texten om de fem senaste Spider-Man-filmerna (en snabb sammanfattning: pappor, pinglor och personlighet), de inläggen kan du läsa genom att klicka här.

Tom Holland drog en hel del bloggare till biograferna:
Fiffis filmtajm
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmparadiset
Toppraffel!

10 reaktioner till “Spider-Man: Homecoming (2017)”

  1. Klassperspektiv, ja. Toomes är verkligen en skurk för Trump-eran. Besvikelsen över sin egen felbedömning av förändringar på marknaden riktas utåt och allt eskalerar till kaos och förödelse. Och gissningsvis fortsätter allt vara någon annans fel.

  2. Såg den här för någon vecka sedan och kan inte annat än hålla med dig i allt – enda plumpen i mitt protokoll var väl Starks medverkan – börjar bli riktigt trött på denna karaktär som bara har one-liners och inte så mycket mer.
    Gillade PK-greppet som faktiskt inte kändes påklistrat tänkte inte på att karaktärerna bytts ut mot folk av annat ursprung – i serien är Liz, Flash & Ned vita. Fast å andra sidan hade man tacksamt nog inte valt att spela soul eller slå på gonggong (ta en titt på 16 candles – herregud!) så fort de kom i bild för att markera deras ursprung.

  3. @Filmitch: ”MJ” var ju inte heller helvit och jag tänker att det var en hel del ”vanliga” elever som också var främst asiatiska (för att tilltala en kinesisk publik?). Plus att det åtminstone i quizlagssammanhanget ju var två tjejer som var lagkaptener.

    Och nej, jag vet inte om jag tyckte att Tony bidrog med så värst mycket men ha måste väl finnas med för att motivera den högteknologiska dräkten?

  4. @Sofia: Är det Whedons filosofi? Eller kanske Feiges. Oavsett så håller jag med om att det är i linje med resten av serien.

  5. @Sofia: Det ligger väl mycket i det. Nerd-trion var väl i samma bollpark, men Buffy själv var väl rätt bra på att projicera skuld och faktiskt komma undan med det? Insikten om den skenande populismen har väl egentligen inte slagit igenom i USA förrän senaste året, och jag har svårt att se de här snubbarna ligga i framkant.

  6. @Carl: Jo, ansvars-vinkeln är väl kanske allra starkast i säsongerna 2 och 3? Men absolut, nerd-trion är också ett utslag av det. För att övergå i misogyni-vinkeln? Men visst, det var rätt länge sedan ansvar var coolt. Fast du vet ju vad man säger — häng kvar med något tillräckligt länge så blir det förr eller senare modernt igen. Från 30-talet till 50-talet till…nu? 😉

  7. Ligger Buffy i samma bollpark som nördtrion? Erkänner mig bortdribblad.

    Tycker det är najs att de blandat runt karaktärerna så där. Tror MJ och alla andra karaktärer bara hämtar lite inspiration där det passar från orginalen. Annars är de helt nya egna karaktärer.

  8. @Johan: Tror Carl menar att nörd-trions stora problem som gör dem till Buffy-antagonister hänger ihop med deras oförmåga att ta ansvar för sina handlingar, inte att det också är något som Buffy lider mycket av.

    Ja, så länge filmer kommer undan sådant för fansen är det väl alltid vara smartare att skapa nya rollfigurer istället för att försöka motsvara bilderna av redan etablerade sådana?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: