Ordets makt och vanmakt: Mitt skrivande liv (2009)

Det torde vara närmast omöjligt att inte på något sätt komma i kontakt med Jan Guillou om man spenderar mer än ett par månader i svenska riket. I det perspektivet känns det nästan märkligt att karln väntade så länge som till 2009 innan han skrev sina memoarer.

Samtidigt inte så märkligt alls. För med historien bekvämt i backspegeln blir det förstås lite enklare att konstatera vilka som blev vinnare och vilka som blev förlorare. Och om man nu någonsin hade tvivlat på det är en av bokens viktigaste poänger att Guillou, han är minsann ingen förlorare.

Inte om han kan göra något som helst åt saken i alla fall. Som att skriva en karriäristisk självbiografi till exempel. Många är de kontroverser som han får lov att beskriva och det gör han både lättfattligt och tydligt. Relativt objektivt känns det också såvitt jag kan bedöma, åtminstone när det gäller vad som de facto har hänt.

Som vanligt med den här typen av böcker, vilka i relativ detalj beskriver inte bara en persons yrkesgärning utan också en kultur eller yrkesområde, blir Ordets makt… dessutom en intressant beskrivning av journalistscenen under Guillous verksamma år. Sedd genom den store mannens ögon förstås. De situationer han beskriver ger ganska ofta exempel på just betydelsen av ordets makt.

Med tanke på titeln bör man vara förvarnad om att Guillou inte ägnar många ord åt personliga familjerelationer eller andra rent personliga frågor – här är det som sagt orden och hans relation till dem som står i centrum. Det man däremot saknar är en någon djupdykning i vad som under alla dessa år drivit den gode Guillou till att ge sig in i varje fajt med en sådan frenesi som han tycks ha gjort. Är det bara ideologi, rättspatos och ibland rent personlig överlevnad som hållit i taktpinnen eller är det något annat?

Nej, vill man veta något mer om personen Guillou får man nog vända sig till andra källor eller försöka läsa mellan alla orden i Ordets makt… Vad är det Guillou inte säger på alla sina rader?

Annons