FilmspanarnaJag och filmspanarkollegan Filmitch upptäckte i samband med ett kommentarsutbyte rörande mexikanske regissören Alejandro González Iñárritus 21 Grams att vi bägge hade Birdman osedd. Och det blir ju alltid lite lättare med draghjälp när det gäller vissa filmer. Själv kände jag mig inte alls säker på filmen som tydligen skulle vara för Michael Keaton vad Pulp Fiction var för John Travolta.

Temat för dagen är Udda yrken. Även om det inte är särdeles ovanligt med folk som är eller vill bli skådisar framstår yrket eller kallet för mig (som aldrig velat bli vare sig det eller programledare på TV eller ”kändis”. Men så är jag heller inte född på 80-talet) som rätt udda. Udda i meningen knepigt och i den meningen visade sig Birdman vara en alldeles ypperlig film.

BirdmanMichael Keaton spelar sig själv fast han heter Riggan Thomson. Riggan är lite av en has-been som fortfarande är mest känd för superhjälten Batman Birdman som han spelade för en sisådär 20 år sedan. Nu vill han försöka återerövra publiken och kritikernas kärlek med en uppsättning av Raymond Carvers novell ”What we talk about when we talk about love” där han både regisserar och spelar två olika roller.

För visst handlar skådespelande på något plan alltid om kärlek? Eller är det som Riggans ex-fru anklagar honom för: ”You confuse love for admiration”? Oavsett om vi pratar om kärlek, uppskattning eller uppmärksamhet är det svårt att komma runt det faktum att skådespelare är människor vilka har som yrke att få andra att gilla dem. Hur mycket måste man kompromissa för att uppnå det? ”Why don’t I have any self respect?! You’re an actress, honey.” Visst, det ligger förstås en hel del professionalitet i att bli en bra skådis men jag har svårt att komma ifrån tanken på att det är en yrkesgrupp vars främsta verktyg är de själva.

Men här kommer mindfucken: det samtidigt en yrkesgrupp vars arbete med detta verktyg går ut på att de ska låtsas vara någon annan än de själva. Lika skarp som kärleks-vinkeln är i Birdman, än skarpare upplever jag realitets-vinkeln. Vad är egentligen ”sanning” och ”verklighet”? Är det som händer på scenen mer eller mindre verkligt än det som händer utanför den? Är inte hela livet på teatern en enda lång lek av ”truth or dare”?

Birdman kan inte nog betona det här perspektivet. Fotografen Emmanuel Lubezkis kamera fångar ofta in motsatta ansikten, något man skulle kunna tolka som en kommentar kring teaterns Januslika dubbelhet. I sista sekunden måste en av de huvudsakliga skådisarna ersättas med den labile metodskådisen Mike Shiner som bland annat inför betalande publik bryter både manus och karaktär genom att börja tjafsa med Riggan om att han inte får dricka riktig sprit på scenen. Scenen har blivit hans verklighet medan han gör sitt bästa för att regissera alla runtomkring sig när han inte befinner sig där.

Samtidigt har Riggan lite nu och då samtal med sitt alter ego, Birdman. Han försöker nu och då försäkra att han verkligen inte behöver den maskbeklädde. Svaret blir förstås ”Without me, there’s only you” och en verklighet där Riggan bara är Riggan är inget han tycks vara beredd att ta itu med.

Hela filmen utspelas i eller kring teatern där pjäsen sätts upp och har filmats i en till synes oavbruten följd vilket ytterligare förstärker den isolerade känslan och det allt mer gapande no mans land mellan fantasi och verklighet. Detsamma gäller för musiken som ibland är ett score, ibland spelas i realtid samt hur kameran följer olika personer i olika skeden och intar olika point-of-views. Teatern, men framförallt pjäsen är Riggans hela liv och när den börjar falla sönder omkring honom faller han med den.

Birdman är oerhört självrefererande, det namedroppas hej vilt och vore den inte både finurlig, uppfinningsrik, rolig samt visuellt både våghalsig och vass skulle den sannolikt inte vara intressant för någon annan än andra skådisar. I nuläget är jag emellertid faktiskt sugen på att se den igen. Hur var det nu – hyrtiden var visst 48 timmar?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Filmspanarsysslan är än så länge inget som vare sig genererar särskilt mycket pengar eller egna filmer, så frågan är vad de andra bloggarnas filmer avhandlar? Först och främst måste ni förstås hoppa över till Filmitch för att se vad han tyckte om Birdman.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Eftersom Birdman fick en hel drös med Oscarsnomineringar och blev något av en snackis efter förra årets Stockholm Filmfestival tror jag nästan att Filmitch och jag var allra, allra sist ut med att se den.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Flmr
Movies-Noir
Har du inte sett den? (blogg)
Den perfekta filmen (pod)
The Nerd Bird (obviously…)

Annonser