All the world’s a stage

FilmspanarnaJag och filmspanarkollegan Filmitch upptäckte i samband med ett kommentarsutbyte rörande mexikanske regissören Alejandro González Iñárritus 21 Grams att vi bägge hade Birdman osedd. Och det blir ju alltid lite lättare med draghjälp när det gäller vissa filmer. Själv kände jag mig inte alls säker på filmen som tydligen skulle vara för Michael Keaton vad Pulp Fiction var för John Travolta.

Temat för dagen är Udda yrken. Även om det inte är särdeles ovanligt med folk som är eller vill bli skådisar framstår yrket eller kallet för mig (som aldrig velat bli vare sig det eller programledare på TV eller ”kändis”. Men så är jag heller inte född på 80-talet) som rätt udda. Udda i meningen knepigt och i den meningen visade sig Birdman vara en alldeles ypperlig film.

BirdmanMichael Keaton spelar sig själv fast han heter Riggan Thomson. Riggan är lite av en has-been som fortfarande är mest känd för superhjälten Batman Birdman som han spelade för en sisådär 20 år sedan. Nu vill han försöka återerövra publiken och kritikernas kärlek med en uppsättning av Raymond Carvers novell ”What we talk about when we talk about love” där han både regisserar och spelar två olika roller.

För visst handlar skådespelande på något plan alltid om kärlek? Eller är det som Riggans ex-fru anklagar honom för: ”You confuse love for admiration”? Oavsett om vi pratar om kärlek, uppskattning eller uppmärksamhet är det svårt att komma runt det faktum att skådespelare är människor vilka har som yrke att få andra att gilla dem. Hur mycket måste man kompromissa för att uppnå det? ”Why don’t I have any self respect?! You’re an actress, honey.” Visst, det ligger förstås en hel del professionalitet i att bli en bra skådis men jag har svårt att komma ifrån tanken på att det är en yrkesgrupp vars främsta verktyg är de själva.

Men här kommer mindfucken: det samtidigt en yrkesgrupp vars arbete med detta verktyg går ut på att de ska låtsas vara någon annan än de själva. Lika skarp som kärleks-vinkeln är i Birdman, än skarpare upplever jag realitets-vinkeln. Vad är egentligen ”sanning” och ”verklighet”? Är det som händer på scenen mer eller mindre verkligt än det som händer utanför den? Är inte hela livet på teatern en enda lång lek av ”truth or dare”?

Birdman kan inte nog betona det här perspektivet. Fotografen Emmanuel Lubezkis kamera fångar ofta in motsatta ansikten, något man skulle kunna tolka som en kommentar kring teaterns Januslika dubbelhet. I sista sekunden måste en av de huvudsakliga skådisarna ersättas med den labile metodskådisen Mike Shiner som bland annat inför betalande publik bryter både manus och karaktär genom att börja tjafsa med Riggan om att han inte får dricka riktig sprit på scenen. Scenen har blivit hans verklighet medan han gör sitt bästa för att regissera alla runtomkring sig när han inte befinner sig där.

Samtidigt har Riggan lite nu och då samtal med sitt alter ego, Birdman. Han försöker nu och då försäkra att han verkligen inte behöver den maskbeklädde. Svaret blir förstås ”Without me, there’s only you” och en verklighet där Riggan bara är Riggan är inget han tycks vara beredd att ta itu med.

Hela filmen utspelas i eller kring teatern där pjäsen sätts upp och har filmats i en till synes oavbruten följd vilket ytterligare förstärker den isolerade känslan och det allt mer gapande no mans land mellan fantasi och verklighet. Detsamma gäller för musiken som ibland är ett score, ibland spelas i realtid samt hur kameran följer olika personer i olika skeden och intar olika point-of-views. Teatern, men framförallt pjäsen är Riggans hela liv och när den börjar falla sönder omkring honom faller han med den.

Birdman är oerhört självrefererande, det namedroppas hej vilt och vore den inte både finurlig, uppfinningsrik, rolig samt visuellt både våghalsig och vass skulle den sannolikt inte vara intressant för någon annan än andra skådisar. I nuläget är jag emellertid faktiskt sugen på att se den igen. Hur var det nu – hyrtiden var visst 48 timmar?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Filmspanarsysslan är än så länge inget som vare sig genererar särskilt mycket pengar eller egna filmer, så frågan är vad de andra bloggarnas filmer avhandlar? Först och främst måste ni förstås hoppa över till Filmitch för att se vad han tyckte om Birdman.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Eftersom Birdman fick en hel drös med Oscarsnomineringar och blev något av en snackis efter förra årets Stockholm Filmfestival tror jag nästan att Filmitch och jag var allra, allra sist ut med att se den.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Flmr
Movies-Noir
Har du inte sett den? (blogg)
Den perfekta filmen (pod)
The Nerd Bird (obviously…)

15 reaktioner till “All the world’s a stage”

  1. Detta är en intressant film minst sagt. Tekniskt fulländad, usel musik, en äkta (?) kärlek till teatern samt en falsk humor.

    Med det sista menar jag att humorn känns konstruerad för mig. Det är som om en helt humorlös regissör försökt sätta ihop roliga scener… Samtidigt förstår jag att folk kan uppfatta den som rolig.

    Jag var mixad i mina känslor för filmen.

  2. Jag hade inga större problem att uppfatta den som rolig, inte heller som någon form av distanserad humor där man enbart skulle skratta ÅT att de som var med. Man skrattade ju till viss del på grund av medlidande. Musiken var kanske inte njutbar men jag tyckte att det nervigt irriterande trummandet förstärkte upplevelsen av Riggans situation.

  3. Med tanke på hur gravallvarlig regissören normalt brukar vara så kanske det inte är så konstigt att humorn känns konstruerad. Fast jag tänkte inte på det utan tyckte den var rolig rakt upp och ner. Jag delade faktiskt ut en fyra. Fann den uppfriskande.

    Musiken funkade tyckte jag också. Det kanske Henke tyckte också trots att han inte gillade den.

  4. @Jojjenito: Jag har ju inte sett något annat av regissören än 21 Grams, men han verkar ju inte framstå som någon clown direkt 😉

  5. vad hade ungefär samma infallsvinkel på filmen även om din var mer välartikulerad. Tack för sparken i baken för det var en trevlig stund och filmen har en viss omtittningspotential – en intressant historia.

  6. @Filmitch: Det funkade bra att vi gav varandra lite draghjälp — tack för sällskapet. Och jag måste erkänna att jag faktiskt såg om nästan hela filmen när jag hade skrivit texten… 🙂

  7. OBS! Spoiler-alert i denna kommentar!!!

    !!!!!!Spoiler coming up!!!!!

    Härlig text och intressant perspektiv på vad som är verkligt och vad som är fiktion. En tes som förstärks av det faktum att det är när Riggan släpper in verkligheten i pjäsen (han tvingas göra entré iförd kalsonger pga en simpel utelåsning och senare då han skjuter sig själv) som han/pjäsen verkligen gör succé. Alltså då han går ifrån manus och dramaturgi i pjäsen upplevs fiktionen som allra bäst.

    Slutet, alltså allra sista scenen när Sam upptäcker att Riggan inte ligger i sjukhussängen och springer fram till fönstret och ser Birdman flyga (så tolkar jag det), känns dock lite overkill. Eller vad tycker du? När jag såg filmen en andra gång hade jag glömt bort att det slutade så, vilket i min hjärna betyder att jag vill att den ska sluta annorlunda 🙂

    Och tack för ping!

  8. @Cecilia: Tack, kul att du gillade den. Jomen, jag tyckte att den luckrade upp just den här gränsen mellan verklighet och fiktion på ett rätt klurigt sätt. Jag måste erkänna att jag inte riktigt fattade slutscenen, det kändes som om filmen fortfarande inte riktigt kunde bestämma sig för vilken linje den skulle gå på.

  9. @Sofia: Exakt! Jag upplever slutscenen som en metafor för ”Birdmans” förmåga att flyga fritt igen, då jag inte tolkade det som att han bokstavligen hoppade ut genom fönstret. En blinkning till tittarna, en sista svängom med Birdman. Det som stör bilden är att tidigare har alla sådana scener varit en grej mellan Birdman/Riggan och publiken, men nu kom Sam in i fantasin och det är nog det som rubbar balansen. Åtminstone för mig.

  10. @Cecilia: Jag upplever att det blev exakt samma problem i slutet av Taking Shelter. Tidigare hade det funnits en ambivalens eftersom det bara var Michael Shannon som ”såg” det som komma skulle, men på slutet blandades helt plötsligt Jessica Chastain och dottern in och då blev det ”på riktigt”

  11. @Sofia: eller var det Michaels Shannons syner vi såg fortfarande i slutet…? Hans galenskap i extended mode så att säga… 😉

  12. @Sofia: Har inte sett Taking Shelter, så svårt att säga nåt om det. Kan ju hända att det finns en poäng med det som man missar, eller så är det regissörens ”fel”! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: