7 Chinese Brothers (2015)

Filmspanarna såg en hel hög med filmer under Stockholms filmfestival, varav en var den tidigare omskrivna Evolution. En annan var denna 7 Chinese Brothers, en film som också omskrivits av Fripps filmrevyer.

***

Egentligen borde det väl knappast komma som någon överraskning att en film med Jason Schwartzman inte ens kommer i närheten av att leverera något svar kring vad dess kryptiska titel kan tänkas betyda. För inte ser vi röken av några sju kinesiska bröder eller ens en ytlig hänvisning som skulle kunna tolkas i den riktningen.

Däremot ser vi en hel del av Schwartzmans rollfigur Larry, en slacker som inte tar särskilt mycket här i livet på allvar samt ständigt suger i sig alkohol (i form av starksprit eller öl) alternativt spännande piller som han köper av vårdaren Major Norwood som jobbar på hemmet där Larrys mormor befinner sig.

Men när Larry tar med sig sin skrothögsbil för att byta olja stöter han på Lupe, en kvinna som gör honom tillräckligt intresserad för att söka jobb på bilunderhållsverkstaden som hon basar för. Vilket var lägligt eftersom han precis blivit fockad från sitt tidigare arbete.

Och tja, det är väl ungefär det som händer. Vilket kanske inte heller borde komma som någon större överraskning för den som är någorlunda bekanta med filmerna som brukar frekventeras av mr. Schwartzman. Larry lullar omkring, spyr ur sig en del lustigheter som mottas med varierande uppskattning av hans omgivning och pratar med sin hund Arrow.

Det var möjligen Larrys relation till just denna jycke (Schwartzmans egen franska bulldog) som gjorde att jag ändå inte helt kunde avskriva hans figur eller filmen som helhet. För Arrow har faktiskt en reell betydelse i filmen som går utöver att vara en quirky accessoar som bara dyker upp och snarkar vid lämpliga tillfällen.

Det finns en del humor i 7 Chinese Brothers, det mesta av den av det absurda quirky-slaget, men det är samtidigt en sådan där utsnitt-ur-livet-historia som egentligen inte siktar mot att göra någon större poäng i slutänden. Larry re-agerar snarare än agerar, lär sig ingen stor livsläxa eller avslutar sin bekantskap med oss i publiken som en radikalt förändrad och/eller bättre människa. Sådana filmer kan för all del vara avslappnande från gång till annan men riskerar samtidigt att lätt hamna i Jaha-facket.