Captain America 2016På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.

Tudelningen blir desto tydligare i Captain America: Civil War när Tony Stark, aka Iron Man, kommer in i bilden. Han har tidigare varit en hårdnackad frifräsare som i kraft av sin förmögenhet kunnat göra lite som han vill. Men nu har hans tidigare gärningar hunnit ikapp honom och medveten om sin egen svaghet vill han gärna avhända sig det ansvar som Steve menar inte kan tas av någon annan än den enskilde individen.

Tony vill bli en vanlig knegare som tar order uppifrån. Samtidigt finns också spelaren Bucky Barnes, aka Winter Soldier, på plan som en påminnelse om att det inte alltid heller är positivt med soldater som aldrig ifrågasätter sina order.

Upplagt för konflikt inom Avengers-gruppen med andra ord, särskilt som Steve tvingas välja mellan sina bro:s Tony och Bucky. Rent moraliskt alltså närmast en karbonkopia av DC Comics Batman v Superman (eller varför inte den första och tredje X-Men-filmen?). Både Batman och Iron Man är för en reglering av superhjältar eftersom de är medvetna om vad de själva är kapabla till medan Superman och Captain America tror på både individens rätt till frihet och hens förmåga att hantera den friheten på ett ansvarsfullt sätt. Även där kanske en bild av ett schizofrent USA? Det skulle i så fall också utgöra en hyfsad motivering av titeln – i USA:s nya inbördeskrig står säkerhet och frihet på olika sidor och är inbegripna i en farlig kapprustning.

Men i övrigt vet jag inte om årets två första superhjältepopcornrullar är så värst lika. Där Zack Snyder var så allvarlig, så allvarlig med sitt mörker, sitt regn och sina sammanbitna hjältar har regibröderna Russo snarare närmat sig Joss Whedons Avenger-ton som låter ana en viss lätthet. Samtidigt inte allt för lätt förstås eftersom Civil War ska vara en slags kommentar till det mer sorglösa världsräddandet som genomfördes i (bland annat) de två tidigare Avengers-filmerna. Och även om jag tyckte att DC-filmen var ok är det helt klart att Civil War gjorde mig betydligt mer engagerad i tvekampen mellan Captain America och Iron Man än den mellan Batman och Superman.

Marvel har hunnit pumpa ut ett försvarligt antal filmer sedan den första Iron Man som kom 2008. När vi nu hunnit fram till nummer tretton börjar jag undra om det inte ligger en djävulsk konspiration bakom det hela. Jag har inte sett om någon av Marvels filmer inför Civil War och inser i efterhand att jag missar en hel del smådetaljer. Är tanken att man till slut inte ska hinna med något annat än att ständigt se och se om Marvels egna filmer för att hänga med till hundra procent?

Förutom välkända nunor som Falcon, Black Widow och Scarlet Witch plockar Civil War även in Black Panther och Spider-Man (till låns från Sony). Det är alltid roligt med nytillskott, Tom Hollands snabbsnackande spindel var riktigt underhållande i all sin valpighet även om jag gillade Andrew Garfields mer melankoliska framtoning i The Amazing Spider-Man. Däremot måste jag erkänna att Black Panther mest av allt såg ut som en biffigare version av Cat Woman minus bröst och stilettklackar.

Eftersom hela historien handlar om hur Steve tvingas välja mellan sin gamla bästis Bucky och sin nya bästis Tony blir tyvärr kvinnorna återigen satta på undantag. Varken Scarlett Johansson som Black Widow eller Elizabeth Olsen som Scarlet Witch får särskilt mycket att arbeta med men det gäller i rättvisans namn exempelvis också för den som vanligt beiga everyday-Joe-killen Hawkeye.

Ok underhållning för stunden men som i så många andra superhjältefall på tok för lång med på tok för många slagsmål.

star_full 2star_full 2star_half_full

Var jag överdrivet tjurig? Övriga filmspanare tyckte generellt sett bättre om inbördeskriget: Fiffis filmtajm, Flmr, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Snacka om film.

Annonser