Black Panther: Wakanda Forever (2022)

Ryan Coogler, Kevin Feige och Marvel Studios har lyckats bra med att passa in bägge Black Panther-filmerna i ett ramverk som gör att de kan hämta legitimitet (och därmed, enligt vissa, också kvalitet) från andra källor än teknik eller innehåll.

Första Black Panther hade premiär 2018 och lät tala mycket om sig som den första filmen från Marvel Studios med huvudsakligen svarta skådisar i rollerna. Det känns inte som om man behöver vara särskilt konspiratoriskt lagd för att anta att det åtminstone var en bidragande faktor till att filmen var nominerad i sju Oscars-kategorier. Den var helt ok, men inte bra.

Och så nu uppföljaren Wakanda Forever. En film vars springande punkt är att Black Panther himself, T’Challa, är död i en sjukdom som hans syster Shuri förgäves försökte bota. Vilket i praktiken innebär att Wakanda Forever står som ett enda, stort monument till avlidne skådisen Chadwick Boseman. Han förekommer både i Marvel-logga-introt, som muralmålning och i ett montage på slutet. För att inte tala om alla de scener där han inte förekommer, en frånvaro som blir tydlig antingen genom dialogen eller det faktum att vi ser en ägarlös Black Panther-dräkt i bakgrunden.

Jag måste i och för sig applådera valet att inte ersätta Boseman med en annan skådis i samma roll – det hade inte varit schysst mot vare sig Boseman eller hans efterträdare. Men tyvärr kan inte ens monument-vibbarna få mig att blunda för det faktum att Wakanda Forever är för lång, vilket därmed gör den alldeles för seg och trist. Filmen tar dessutom sig själv på lite väl stort allvar, en fälla som den i någon mån självmant sätter tassen i eftersom så mycket handlar om sorgen efter en avliden vän, bror, son, kung, beskyddare, hjälte. Allvaret funkade ok i föregångaren Black Panther, så tyvärr inte här (eller också saknar jag bara Michael B. Jordan).

Frånvaron av denne hjälte gör också att Wakanda hotas från alla möjliga håll eftersom det är många som vill åt landets mest värdefulla resurs – vibranium. Plötsligt dyker det också upp ett nytt hot från en helt oväntad horisont. På havsbottnen har den uråldrige mutanten Namor byggt upp ett helt samhälle, Talokan, med hjälp av ytterligare en vibranium-meteor. Han vill tvinga Wakanda att enas med Talokan för att bekämpa resten av den vibranium-lösa världen. Nu är det verkligen upp till kvinnsen att rädda vad som räddas kan – drottning Ramonda, prinsessan Shuri, general Okoye och spionen Nakia. Samt ett nytillskott: den supersmarta och tekniska MIT-studenten Riri Williams.

Jag kan förstå att det blev knivigt för Ryan Coogler att kasta ett första manusutkast helt överbord när det stod klart att Chadwick Boseman knappast skulle kunna komma tillbaka i rollen som T’Challa. Men i det perspektivet borde han väl snarare ha satsat på något mer minimalistiskt och tajt, än denna evighetshistoria som verkligen inte gör skäl för sina 160 minutrar.

Särskilt inte som det vi får ta del av är ganska välbekant i superhjältesammanhang. Shuri vill hämnas på världen för broderns bortgång (är hon i det avseendet mer lik kusinen N’Jadaka än hon vill kännas vid?). Ramonda vill hämnas på Namor när han kidnappar Shuri. Namor vill (bland annat) hämnas på alla som är avundsjuka på hans vibranium och vill ta det ifrån honom. ”Fear leads to anger, anger leads to hate, hate leads to suffering”. True ’dat, Yoda!

Vad har vi mer för relevanta citat? Jomen, förstås: ”With great power comes great responsibility”. I blickfånget för detta tema står Letitia Wrights Shuri, som får ge sig ut på en känslomässig resa vi känner igen. Från att ha varit ledsen, arg, avstängd, hämndlysten och hatisk inser hon vinsten i traditionellt sorgearbete, samarbete och förbarmande. Det viktiga är att måna om Folket, gruppen, istället för att falla ned i en privat avgrund av självömkan eller hämndbegär.

Jag har egentligen inget emot någon av kvinnsen, även om Angela Bassetts Ramonda står för en hel del av filmens myckna patos. Wright, Bassett, Lupita Nyong’o och Danai Gurira gör hyfsat ifrån sig, det är som sagt sammanhanget som är för trist. Dominique Thorne får i sin tur lite väl risiga förutsättningar för att kunna göra något vettigt av sin klämmiga MIT-student. Riri Williams (aka Ironheart) kommer aldrig riktigt in i vare sig historien eller Wakanda-gänget.

Wankanda Forever är tyvärr en film som ytterligare adderar till den redan ganska branta uppförsbacke som visat sig vara Marvels Fas 4. Frågan är om Ant-Man ska lyckas bättre med att kickstarta Fas 5 om ungefär tre månader?

Ma Rainey’s Black Bottom (2020)

Hop down front then doodle back
Mooch to your left then mooch to the right
Hands on your hips and do the mess around,
Break a leg until you’re near the ground

Fortsätt läsa ”Ma Rainey’s Black Bottom (2020)”

Da 5 Bloods (2020)

Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…

***

alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas

För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.

Fortsätt läsa ”Da 5 Bloods (2020)”