American HustleMan tror det man vill tro på. Att det där medicinska genombrottet ska hjälpa, att den där gubben i himlen bryr sig, att den där snygga tjejen på Hooters älskar dig (i alla fall så länge du köper öl).

I likhet med Hooters-tjejen finns det vissa människor som är bättre på att få folk att tro än andra. Och i likhet med Jordan Belfort använder Irving Rosenfeld och Sydney Prosser sina superkrafter för att bedra folk. Man kanske skulle kunna tycka att de är ett omaka par; rundnätte (för att uttrycka det snällt) Irving med sina tintade pilotglasögon, sin elaborerade comb over och pangsnygga Sydney med sina stoltbröstade klänningar. Men Sydney dras till Irvings självförtroende och han till hennes förmåga att ge deras offer det de vill ha. Plus en gemensam passion för Duke Ellington.

Men lagens långa arm når dem till slut i form av FBI-agenten Richard DiMaso som vill göra en deal – straffrihet mot att de hjälper till att sätta dit både andra bedragare och mutkolvar. Sydney röstar för att de ska fly landet men Irving är otherwise occupied. I form av en fru vid namn Rosalyn och en adopterad son vid namn Danny som han inte kan tänka sig att överge.

Därför går de med på att jobba i DiMasos sting operation (tycks faktiskt inte finnas en adekvat svensk översättning av det ordet) som givetvis snart växer dem över huvudet. FBI-agenten får blodad tand och ser framför sig ackumulerad ära och berömmelse ju högre korrumperade politiker som åker dit. Med hjälp av övertalning och mer…fysisk övertalning får han sin hårt prövade chef att gå med på allt vildare utgifter för operation ”Abscam”.

En Oscarsgala fungerar precis som alltför högt uppskruvade förväntningar. Fast värre. För i fallet med förväntningarna vet jag ju ändå någonstans i bakhuvudet att de hänger på mig, att det är jag själv som skapar en bild som filmen kanske inte motsvarar.

Men i fallet med Oscars är det ju någon annan som skapar bilden av en film som är värd att framhållas över en massa andra filmer som haft premiär under samma år. Någon som i alla fall jag förutsätter kan mer om film än jag och därmed borde ha ”rätt”. Vilket i sin tur eventuellt får till följd att jag betraktar American Hustle med ett hårdare sinnelag än jag annars kanske skulle ha haft.

Regissör David O. Russell ger förvisso tillsammans med manusförfattare numero due, Eric Warren Singer, sin heist/con artist-film fler drama-element än vad man kanske är van vid. Balanserar fint det spännande med både det känsliga och humoristiska. Men i slutänden, vägledd av Christian Bales VO som förklarar precis hur det hela gick till, känns det trots allt som vad jag sett var en habilt utförd heist/con artist-film. Men inte något jag skulle ha tippat som en av 2013 års bästa filmer enligt de som delar ut Oscarsnomineringarna.

Skådespelarmässigt är det en helt annan femhundring. Christian Bale är stabil och trovärdig som den rundmagade Irving men försvinner lite bland sina medspelare. Bradley Coopers papiljottkrullige Richie DiMaso överglänser honom både vad gäller ambition och intensitet när han vill dra iväg på allt vildare hajfiske. Men så var också den verkliga operation Abscam halmstrået som knäckte sting-operationskamelens rygg. Efter den betan blev FBI:s reglemente betydligt stramare för hur mycket man fick luras för att sätta dit andra lurendrejare.

För min del blev American Hustle emellertid kvinnornas film. De få scener när Amy Adams ställs mot Jennifer Lawrence är sprakande, elektriskt bra. Jag hade därmed gärna sett fler utbyten mellan den förhållandevis samlade (men givetvis hjärtekrossade) Sydney och den labila Rosalyn. Och av de två faller jag klart hårdast för Jennifer, hon är helt underbar i en egentligen kapitalt osympatisk roll där man ändå inte kan låta bli att känna en viss beundran inför en kvinna som förstör sina relationer lika självklart som hon slänger in metallformar i den nyligen anförskaffade microvågsugnen. Bara för att ingen ska tala om för henne hur hon ska hantera en ugn i sitt eget hem.

American Hustle gör mig inte överväldigad, men heller inte underväldigad. Vad den däremot gör mig är sugen på mer Jennifer Lawrence. Kanske dags för Silver Linings Playbook snart?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser