Vad vore det för apokalyps om inte världen är i uppror? In från höger: ett osynligt men likväl dödligt hot. In från vänster: skrikande och flyende människor, brinnande bilar och egoistiska hemmansägare, utrustade med hagelgevär.

Men hur det nu än är, samlas ett litet gäng överlevare i Douglas och Lydias stora hus. Bara det att Lydia inte är där eftersom hon ute på gatan började prata med sin döda mor och sedan fullt frivilligt satte sig i en brinnande bil. Det går hyfsat snabbt för de inne i huset att komma fram till att hotet ligger i att Se Något. Lyckligtvis håller sig detta Något ute i friska luften. Så kan man därför bara täcka för alla fönster är allt top notch, with a cherry on top.

Mja, inte riktigt förstås. Maten räcker inte hur länge som helst och dessutom är både hjältinnan för dagen, Malorie, och Olympia gravida. Douglas är en egoistisk och isolationistisk jävel som helst inte vill släppa in en enda människa i sin lilla fristad. Och sedan har vi ju de där frälsta galningarna som inte tar livet av sig när de Sett Något utan istället hävdar att det är det vackraste de någonsin skådat och gärna hjälper andra att också Se.

Jag var ingalunda den första som dömde ut Bird Box som en fattigmans-A Quiet Place. Där handlade det om hörsel, här handlar det om syn. Same, same, but different. Men efter att ha gett Bird Box en chans känner jag att det förhastade omdömet var orättvist.

Visst, bägge filmerna sysselsätter sig med hot via sinnen. Men där A Quiet Place handlade om hot som kunde uppfatta ljud rör Bird Box alltså hot som förmedlar dödliga syner. Vilket får till följd att överlevnaden i A Quiet Place på ett sätt blir mer aktiv – du får inte utsända ljud – medan den i Bird Box är passiv – du får inte ta emot synintryck. En annan film som kanske skulle kunna placeras mellan de bägge är Blindness från 2008.

Och eftersom Bird Box, enligt min mening, inte döljer att den (bland annat) vill vara någon form av samtidskommentar undrar jag om det inte finns en poäng med skillnaden. För det finns ju så mycket man kan välja att inte se. Sandra Bullock är en stålblank och flinthård Malorie som helst inte vill kännas vid sin egen graviditet. John Malkovich är…låt oss inte hymla med det…i praktiken Donald Trump, som inte har några problem med att sätta sina egna behov före alla andras. Men som historien ovan låter ana är det inte heller tillrådligt att helt omfamna seendet utan urskillning. Det gäller alltså att våga sig ut och lära sig att navigera i, och med, omvärlden men samtidigt inte släppa garden helt.

I A Quiet Place fick vi till slut se monstren demaskerade. Ser man Bird Box bör man vara medveten om att ingen sådan tillfredsställelse finns att hämta. Till en början var det något som irriterade mig men jag lyckades till min egen förvåning faktiskt släppa det och det var nog nödvändigt för att kunna uppskatta filmen. Krafterna hos de (eventuellt?) osynliga (eventuella?) varelserna är nämligen högst flexibla. De tycks på något sätt kunna påverka sin omedelbara omgivning rent fysiskt (löv som virvlar upp och träd som böjs) men syns inte för oss i publiken. De dödar (i förlängningen) genom att göra människor galna av något de ser men tycks också kunna locka med hjälp av hörselhallucinationer som är oerhört precisa.

Bird Box klipper mellan nutid (Malories försök att ta sig till en fristad) och dåtid (when shit happened) och blir på det sättet snarare en överlevnadsapokalyps-film med stort fokus på gruppdynamik. Här påminner den också en hel del om The Girl With All the Gifts med sin successiva betoning på överlevnad kontra livskvalitet. Jag tyckte att Bird Box i det perspektivet var riktigt bra, men jag blev aldrig andlös på samma sätt som i fallet A Quiet Place. I mina ögon är alltså ljudfilmen en bättre skräckfilm än synditon. Bägge innehåller intressanta koncept men Bird Box led också av att nutidssegmentet på floden aldrig blev lika engagerande som dåtidsberättelsen.

Förutom ett övertydligt historieberättande drogs A Quiet Place med en ibland rent kväljande familjepropaganda. Det slipper vi till min stora glädje länge i Bird Box men tyvärr håller det inte hela vägen ut. Och då tvingas Sandra Bullock bre på så tjockt att jag önskar att jag hoppat över de där sista kanske tio minutrarna.

Prestationsmässigt förtjänar både Emily Blunt och Sandra Bullock allt beröm som bara är möjligt för sina starka och kompetenta överlevare. Däremot är det uppenbart att John Krasinski har en bit kvar innan han når upp till en regissör som Susanne Bier och en manusförfattare som Eric Heisserer. Men eftersom han ändå lyckades få till den där närmast olidliga spänningen är jag i nuläget benägen att se filmerna som relativt likvärdiga, men på olika sätt.