You are currently browsing the tag archive for the ‘Rian Johnson’ tag.

Bröderna Bloom, Stephen och Bloom (japp, han heter Bloom Bloom), måste tidigt lära sig att ta hand om sig själva och det gör de genom diverse lurendrejerier. Lillebror Bloom längtar redan vid unga år efter något som är ”på riktigt” men lyckas samtidigt vara en så mycket mer tilltalande person när han får låtsas vara någon annan.

Men i sällskap med deras senaste byte, den osannolikt rika Penelope Stamp, upptäcker han till sin förvåning att han inte behöver göra sig till. Kanske hänger det på att Penelope själv är en ganska speciell person som bland annat stängdes in under större delen av sin uppväxt i fädernesslottet innan man insåg att hennes svåra allergier mot ”allt” egentligen bara var en allergi mot allergitestnålar.

Men Stephen, samt brödernas kumpan Bang Bang, driver på och Bloom har inget annat val än att försöka lura av Penelope en del av hennes arv. Men det hindrar ju inte att gänget bjuder henne på en sjuhlesikes smugglarresa (fejkad, givetvis) innan dess, där Penelope tar sig an sin nya pirat-persona med liv och lust. Samtidigt som Bloom blir allt mer betagen i henne. Hur ska det sluta?!

Efter den mycket trevliga Knives Out (plus tre av de bästa Breaking Bad-avsnitten) insåg jag att jag ju faktiskt hade en annan Rian Johnson-film bara stående och väntandes i hyllan. (The Last Jedi hade däremot inte riktigt gett upphov till samma sug, om jag säger så…) Av någon anledning hade jag fått för mig att The Brothers Bloom skulle vara en svårmodig indie-film (jag få skylla på Adrien Brodys nuna på omslaget) men det var den ju absolut inte.

Nej, snarare är bedragarfilmen en ganska tydligt föregångare till Knives Out, både vad gäller historia och filmiska grepp. Här återfinner vi samma halsbrytande humor (såväl dialog- som klippmässig), samma fokus på händelseutvecklingar som med största sannolikhet inte är ”på riktigt” och samma visuella ambition. Jag är beredd att erkänna att utseendet på The Brothers Bloom är tillräckligt medvetet för att gränsa till Wes Anderson-quirky men eftersom jag verkligen gillade själva historien svalde jag även det lite pretto-visuella. Jag skulle faktiskt nästan lika gärna kunna kalla stilen för Bryan Fuller-mysig.

För jag kan inte låta bli att bli en smula betagen i en film där Adrien Brody sitter på ett tak mot bakgrund av ett graffitimotiv som gör att det ser ut som om han har en gigantisk pistol riktad mot tinningen, samtidigt som takdörren slås upp med ett ljud som låter som ett skott. Lite affekterat, javisst, men samtidigt både snyggt och smart i mina ögon.

Filmens smala lycka är dock inte Johnsons manus eller filmiska öga, utan rollbesättningen. Och då tänker jag inte på vare sig Adrien Brody eller Mark Ruffalo som förvisso är helt ok och ibland till och med charmiga i sina roller som Bloom och Stephen. Nej, vinstlotten är helt klart underbara Rachel Weisz i rollen som Penelope där hon får möjlighet att spela ut sin deadpan-humor med precis lagom mängd fummel (trots att Penelope visar sig vara betydligt mer kompetent än man kanske skulle kunna tro inledningsvis).

Knives Out är en mognare film, men The Brothers Bloom är verkligen ingen dålig föregångare. Har du undvikit den av samma felaktiga anledning som jag gjorde, se till att ändra på det i rödaste rappet.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Rian Johnson gick från Star Wars till att bli nominerad för ”Best Original Screenplay”.

***

Fakta i målet är följande: den välkände (samt, icke att förglömma, förmögne) deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas morgonen efter sin egen 85-årsfest med halsen avskuren. Polisen är snabbt på plats för att förhöra alla i den månghövdade familjen, inklusive Harlans sjuksköterska Marta Cabrera. I bakgrunden lurkar också den berömde privatdetektiven Benoit Blanc som blivit inhyrd av en anonym uppdragsgivare. Det visar sig att såväl barn som barnbarn och ingifta givetvis alla har anledning att ha önskat livet ur gubben. Det är inte utan att man undrar om Harlan fullt medvetet skapade sig både ett liv och en bostad som mest av allt påminner om en omgång Cluedo.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Leslie Knope, Pawnee
Dean R. Koontz
, The Dead Town
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg