The Dead Zone (1983)

alt. titel: Mørke krefter, Dead Zone, La zona morta, Zona de muerte, Dead Zone – Der Attentäter, Stephen King’s The Dead Zone

Johnny Smith vaknar upp efter fem år i koma till en ny och främmande värld. Hans livs kärlek Sarah orkade inte vänta in uppvaknandet, utan har gått och gift sig med en Walt. Men Johnny Smith hade nog kunnat komma över det bakslaget så småningom. Då är det svårare för honom att hantera de övernaturliga krafter han tycks ha fått tack vare den där olycksaliga bilolyckan.

Det räcker med ett par varnande ord om en eldsvåda till en sköterska på kliniken han befinner sig på för att journalisthorderna snart ska banka på dörren. Uppståndelsen under den påföljande presskonferensen gör inget för att dämpa intresset men Johnny vägrar att engagera sig. Han tycker att folk ber honom om helt fel saker – tillit, kärlek, omtanke – som han ändå inte kan ge dem. Inte ens när Castle Rocks sheriff Bannerman söker hjälp för att ta fast en kvinnomördare vill Johnny lämna sin frivilliga exil.

När manusförfattare Jeffrey Boam, producent Debra Hill och regissör David Cronenberg tog tag i Stephen Kings bok från 1979 om den saktmodigt melankoliske och otursförföljde Johnny Smith har de mer eller mindre skapat en cineastisk motsvarighet till den klassiska postern ”Uncle Sam wants YOU”. Mycket tonvikt läggs på det faktum att Johnny länge drar sig undan världen, ovillig att involvera sig, försöka använda sina krafter för gott, skapa förändring. Han är inte ens röst-registrerad!

I det avseendet känns det rimligt att manuset avvikit från boken och istället för politiskt engagemang dinglar Sarah framför näsan på Johnny för att locka honom att korsa den infernaliske politikern Greg Stillsons väg. Sedan skadar det ju heller inte att Sarahs make Walt, i egenskap av Stillson-stödjare, därmed per automatik framstår som tillräckligt mycket av en idiot för att Sarah inte ska behöva ha dåligt samvete för sin otrohet med Johnny.

Jag vill så gärna tycka om The Dead Zone. Det är ju David Cronenberg, för tusan! Men medan Christopher Walken utan tvekan är bra på att spela en rätt vanlig men känslomässigt trasig ung man upplever jag att både hans prestation och filmen som helhet saknar en värme och mänsklighet som jag vill minnas från min senaste läsning av Kings förlaga. Ety detta är en fullkomligt iskall film, kanske följdriktigt med tanke på både dess regissör och att inspelningen företogs i ett januari-kyligt Kanada.

Jag kan hålla med om att boken i lika stor utsträckning som filmen saknar en helt sammanhängande historia. Istället handlar det om blixtbelysningar från olika delar av Johnnys liv som i någon mening leder fram till det oundvikliga slutet. Men då finns desto större behov av den där saknade värmen – jag känner inte riktigt att vare sig Walken eller Cronenberg anstränger sig för att jag som tittare ska bry mig. Inte heller hjälper det att filmen som sagt lägger ännu större vikt vid relationen mellan Johnny och Sarah (den utgör trots allt Johnnys stora belöning efter hans offer) eftersom jag inte känner av någon form av gnista eller kemi mellan Christopher Walken och Brooke Adams som spelar hans hjärtas kär.

Teman som fick relativt stort utrymme i förlagan – öde och tro – lämnas till stor del vid vägkanten i adaptionen. Lite här och där droppas spekulationer kring huruvida man ska tolka Johnnys förmågor som Ödet eller av Gud givet. Och om här finns en gud inblandad, har hen menat det hela som en välsignelse eller förbannelse? Men det är som sagt antydningar och inget som någon av de inblandade filosoferar särskilt mycket mer över. Vera Smiths fanatiska kristenhet har helt uteslutits i manuset.

Vid den här tittningen var det främst Martin Sheen som gick vinnande ur striden, eventuellt för att hans något överdrivna politiker-approach åtminstone skapade en smula välbehövlig rörelse i grytan. När jag läste boken senast var det 2017 och inte särskilt svårt att se både en och två oroväckande likheter mellan Stillson och en viss nyvald president. Nu blev det tack och lov inget tryck på Knappen för Donald Trump men samtidigt finns tyvärr anledning att fråga sig om handlingen som sänker Stillson verkligen skulle skada Trumps anseende i någon högre utsträckning? Det både King och trojkan Boam-Hill-Cronenberg missade att ta höjd för var fanatismen hos anhängarna till den sortens populister.

Förlaga: The Dead Zone (1979)
Cameo: –

7 reaktioner till “The Dead Zone (1983)”

  1. Håller med om att det är en kall film. Jag blir alldeles narig bara av att tänka på den. Helt ok men den känns mer som en tv-film än en biorulle vilket iofs både Firestarter och Cujo också gör.
    Problemet med att filmatisera mycket av King är väl att en stor del av hans böcker består av en inre dialog och då blir väl ofta adaptionerna lite blodfattiga?

  2. Där sade du något — visst känns The Dead Zone som en TV-film! Nästan i högre utsträckning än Firestarter skulle jag säga? Jo, det är nog en ganska stor del av problematiken med King-filmatiseringar — det blir ofta för mycket fokus på ren händelseutveckling.

  3. Och jag som fortfarande tycker att det här är en jättebra film. Ruggig in i minsta detalj. Och saxen. SAXEN!

  4. Jag brukade länge hävda att detta var den bästa King-filmatiseringen, kanske bara för att sticka ut lite. 😉 Men faktum är att jag verkligen gillade den när jag såg den (för länge sen). 4/5 skulle den nog få i betyg. Älskar stämningen i den. Jag minns att jag såg den en nyårsafton då SVT visade den som en ”efter midnatt”-film på 80-talet. Helt rätt tillfälle att se den. Det kan t.o.m. vara så att det var senaste gången jag såg den.

  5. @Fiffi: Härligt, ju! Saxen är klurig, för det är en sådan där scen som är mer obehaglig än läskig för min del. Mer av typen ”fy fan, vad ont det där måste göra!” och för mig blir inte det riktigt ”riktig skräck”. Men att dra en hård gräns mellan den sortens scener och ”riktig skräck” vet jag samtidigt inte om jag vågar mig på 🙂

    @Jojjenito: Den har ju en väldigt tydlig stämning, så gillar man den är förstås saken biff. Lite för melankolisk för att funka som skräckfilm för min del

  6. Dead Zone var länge min favorit-Cronenberg. Han hade växt upp, tyckte jag. Men det berodde mycket på Walken, som jag verkligen kunde känna med.Jag tror han anser det vara sin bästa roll. I alla fall talade han sig vid något tillfälle själv varm för den.

  7. @Tveitt: Det är utan tvekan en film som sticker av lite, både för Cronenberg och King-adaptioner. Ska vi snacka Cronenberg föredrar jag dock helt klart The Fly

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: