Children of the Corn (1984)

alt. titel: Dödlig skörd, Les enfants de l’horreur, Horror Kid, Les démons du maïs, Kinder des Zorns, Stephen King’s Children of the Corn

”It was an animal, right?” Men Vicky vet ju egentligen redan att det som maken Burt just mejat ned på den ensliga Nebraska-vägen inte är ett rådjur eller något liknande som kastade sig ut från majsfälten. Nej, de har just kört över ett barn. Men eftersom detta inte är en dödsångest-novell av Stig Dagerman finner Burt snart silverkanten på makarnas avsevärda moln. Såsom nybliven läkare noterar han att den unge gossen fått halsen avskuren, en skada som näppeligen uppstått vid kollisionen. Vid kanten av vägen står en resväska, också den blodig.

Allt tyder alltså på ett kallblodigt mord och eftersom Burt och Vicky är laglydiga medborgare ger de sig av till närmsta stad för att rapportera illdådet. Den lätt nipprige mackägaren säger åt dem att åka till Hemingford och absolut inte till det mer närliggande Gatlin. Men hur det nu faller sig kuskar paret snart runt på Gatlins öde gator och letar förgäves efter en fungerande telefon. Alternativt en vuxen som kan tala om för dem vad som i helvete pågår här?!

But it’s not meant to be. Istället hittar de gullungarna Job och Sarah som kan berätta att Gatlin numera styrs av infantila, men icke desto mindre rejält religiösa, fanatiker. På uppdrag av He Who Walks Behind the Rows ser de till att avpollettera alla vuxna. Och de enda vuxna på ett bra tag i Gatlin är…guess who?

Under min uppväxt var Children of the Corn, i likhet med Pet Sematary, känd som läskigaste filmen någonsin. Stephen Kings noveller och böcker var ju läskiga redan som de var och nu hade de blivit ännu läskigare filmer! Tyvärr tvingas jag konstatera att ingen av dessa läskigaste ever-filmerna vinner på att ses dryga 30 år för sent och i vuxen ålder.

Min minnesbild av King-novellen är att den är ganska rå och dessutom suggestiv i sitt avbildande av de hotfulla majsfälten med sin blodtörstiga gudom. Adaptionen startar upp på dagen för barnupprorets början och det skoningslösa nedhackandet av alla vuxna på Hansen’s café gör mig lite hoppfull. Children of the Corn kanske kan komma att bjussa på lite råhet i alla fall?

Nå, den gör inte det när det kommer till Burt och Vicky i alla fall. I novellen är de ett par som verkligen inte är de sötaste av vänner. Peter Horton och Linda Hamilton är å andra sidan bägge två alldeles för trevliga för att utstråla något annat än en ganska vänskaplig vajb. Gnisslet i maskineriet ska möjligen komma från Vickys försiktiga antydningar om att hon vill ha lite mer relationsengagemang (jag tror inte att de är gifta, men det är inte supertydligt) men det är verkligen inget det slås på stora trumman för. Sedan är det förstås lite synd att Hamiltons ganska sympatiska Vicky snart förpassas till rollen av damsel in distress och omhändertagande av barn medan Hortons Burt är den som räddar dagen. Flera gånger. Men det får väl skrivas upp på samma 80-talskonto som Hamiltons midjehöga shorts och rödorangea nagellack.

Filmen väljer alltså att starta mitt i förklaringen av exakt vad som händer i Gatlin med miniatyrprällen Isaac och hans hantlangare Malachi. Rent spänningsmässigt skulle jag säga att det är ett enormt felsteg eftersom en stor del av novellens stämning springer från det faktum att man inledningsvis inte vet vad som hänt i Gatlin. Samtidigt kan jag förstå valet ur ett filmiskt perspektiv eftersom det är insikter hos våra huvudpersoner som kan vara svåra att porträttera. Möjligen blir det lika svårt att bygga stämning på film runt de enorma majsfälten, för Children of the Corn känns på det hela taget ganska platt. En känsla som inte på minsta sätt får någon draghjälp av att man väljer att avsluta det hela med kärn-family values och fnissande barn. Men det är möjligt att även det får skrivas upp på 80-talskontot.

Det filmen gjort bra är att casta den småväxte John Franklin som Isaac. En vuxen skådis kan naturligtvis åstadkomma fanatisk gravitas på en helt annan nivå än ett barn. Courtney Gains är i sin tur också välfunnen som den ideologiskt hetlevrade Malachi. Maktkampen dem emellan tror jag filmen hade vunnit på att sätta i tydligare fokus. Det hade i alla avseenden varit mer intressant än som det nu blev, där Burt (som tydligen också är teolog) får läxa upp kidsen vad gäller religionens sanna väsen: ”Any religion without love and compassion is false!”

Mitt intryck är att Children of the Corn inte bara är välkänd för denna första film, utan för att det till dags dato kommit ytterligare tio filmer. Den senaste bara förra året. Men var bara lugn, jag ska bespara både mig och er den upplevelsen. Lyckligtvis ser det ut som om jag kan utnyttja ramarna för årets tema för att plocka bort dem eftersom Stephen King inte varit inblandad på något sätt i dem.

Förlaga: ”Children of the Corn” (Penthouse 1977, Night Shift 1978)
Cameo: –

Bonus: ”Children of the Corn”
En kort promenad till bokhyllans King-sektion bekräftar min minnesbild av novellen. Jag skulle säga att den till och med är ovanligt elak för att vara King, en ton som sätts av den otroligt bittra relationen mellan Vicky och Burt. Alltså, otroooooligt bitter. Lägg till det en så pass rapp utveckling att läsarna knappt hunnit fatta galoppen innan vi serveras bilden av en korsfäst Vicky som fått ögonen utstuckna och torra majskolvar inkörda i munnen.

Top notch skräcknovell med andra ord men jag förstår samtidigt att manusförfattaren George Goldsmith var tvungen att dryga ut mjölet med ganska rejäla mängder bark. King har ju inte så mycket berättat en historia som bara gett läsarna en glimt av helvetets förgård, både vad gäller relationer och majsodlande.

6 reaktioner till “Children of the Corn (1984)”

  1. Ja, jag mindes denna som suuuuperläskig men när jag såg om den nyligen så var den ju rätt så….trist. Intressant att man gjort 10 uppföljare, och ingen av dom verkar vara särskilt populära – kan vara ”the real curse of the corn”?

  2. Haha, ja man kan fråga sig hur lite pengar uppföljare måste dra in innan det anses meningslöst att göra dem — jag får liknande intryck av alla Hellraiser-uppföljarna

  3. Oj en redig blast from the past. När jag såg den 1986/87 ? på VHS var den bra men troligen håller den inte i dagsläget. Novellen är desto bättre

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: