Da 5 Bloods (2020)

Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…

***

alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas

För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.

Upptakten till vår historia är egentligen ganska enkel. Fyra svarta Vietnamveteraner ses för en återträff i Hô Chi Minh-staden. Anledningen till att de är där, och inte på en bar i Tampa eller San Fransisco, är att de ska försöka hitta och föra hem sin fallne kamrat ”Stormin'” Norman Earl Holloway. Det är i alla fall vad de berättar för myndigheter och guideen Vinh. På egen hand planerar de dessutom ett litet sidouppdrag – att plocka med sig den stora guldlast som de hittade i samband med att Norman blev skjuten.

Om nu någon skulle ha missat vad Spike Lee är för typ av regissör lär man få sig ett brutalt uppvaknande. Da 5 Bloods gör strax klart att Lee vill försöka påvisa en slags parallellitet mellan den amerikanska statens behandling av sin svarta befolkning och krigshandlingarna som genomfördes under Vietnam-kriget. Förtryck som förtryck, liksom. Han spelar upp ett intervjuklipp med Muhammed Ali från 1965, där boxaren förklarar att han inte är särskilt intresserad av att åka över halva världen för att skjuta ett folk som han betraktar som bröder ”for big powerful America”. ”They never called me nigger, they never lynched me”.

Men våra fyra protagonister tillhör alltså den stora skara som i slutänden ändå hamnade i djungelhelvetet, inblandade i ett för dem meningslöst krig. Till skillnad från sin kamrat Norman överlevde de förvisso, men till ett pris. Särskilt Paul, spelad av Delroy Lindo, lider fortfarande av sin PTSD (en åkomma som svarta Vietnam-soldater varit dubbelt så drabbade av) och har alltid haft svårt att anknyta till sonen David. Mantrat har varit ”We fought in an immoral war that wasn’t ours for rights we didn’t have” och veteranerna kan ibland ha svårt att konfrontera det faktum att de ändå medverkade i ett krig mot den vietnamesiska befolkningen. Som någon påpekar, bara för att de är svarta innebär inte det per automatik att deras krigsoffer var större än någon annans.

Spike Lee ställer som synes en hel rad svåra frågor och ger i mina ögon inget glasklart svar på någon av dem. Da 5 Bloods får under sin speltid vara förhållandevis nyanserad, särskilt personifierad av rollfiguren Paul där Delroy Lindo aldrig varit bättre. Paul är en man som efter kriget inte kan sluta se på sig själv som ohjälpligt trasig, som röstar på Trump för att det är en politiker som ger enkla svar på svåra frågor. Paul är också den som tycks ha varit mest tagen av Normans död eftersom Normans politiska tankar och betoning på brödraskap rörde honom in i märgen. Paul är helt enkelt en rollfigur som tvingar publiken att, som det så populärt heter nu för tiden, hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Da 5 Bloods är en film om historia, vänskap och brödraskap som gör mig berörd. Det skadar inte heller att Lee tagit det utmärkta beslutet sina återblickande scener (för det är klart att det måste vara sådana) att dels använda samtida filmutrustning för att skapa en autentisk känsla i klippen, dels behålla alla fyra äldre skådisarna i rollerna som sina Vietnam-jag. Det gör att återblickarna samtidigt berättar en känslosam historia när vi får se de grånande och fårade männen tillsammans med sin fallne kamrat som aldrig blev äldre än några och de trettio, spelad av just Chadwick Boseman. Det är som de i någon mening aldrig lyckats lämna den där djungeln: ”After you’ve been in a war, you understand it never really ends. Whether it’s in your mind or in reality”

Jag köper Lees känslosamhet så pass mycket att när tonläget börjar skruvas upp en smula och Lindo till och med bryter fjärde väggen för att försäkra publiken om att han (det vill säga den svarta rörelsen) aldrig kommer att lägga sig ned, aldrig kan utplånas, så sväljer jag det med hull och hår.

Blackkklansman hade en hel del komiskt potential i sin fullkomligt absurda historia och riktigt lika roligt är det förstås inte i Vietnam. Men Lee har ändå inte helt förlorat sin humor och jag gillade särskilt alla bildliga hänvisningar till den klassiska blodröda Apocalypse Now-solen samtidigt som Lee drar på Valkyriornas ritt först när gänget ger sig av i en anspråkslös flodbåt. Kan inte heller låta bli att undra om även den franska plantagearvingen och minletaren Hedy Bouvier ska ses som en hänvisning till Apocalypse Now Redux och scenen där de soldaterna stöter på en fransk gummiplantage?

Det som möjligen skaver lite är att det i slutänden inte tycks ligga särskilt mycket vinst i hela företagen för just den vietnamesiska befolkningen (utom att de möjligen kan få hjälp med att rensa undan alla nedgrävda minor). I eftertexterna presenteras också de två huvudsakliga vietnamesiska skådisarna sist av alla. Det, kombinerat med filmens slutscener, gör det ganska uppenbart att Lee ändå ställer sig på samma sida som de han betraktar som sina bröder och systrar.

Men så var det det här med att hålla två tankar i huvudet samtidigt… I en av återblickarna översätts de vietnamesiska soldaternas vardagliga konversation minuten innan de blir nermejade av våra protagonister, vilket gör dem till något mer än en ansiktslös Fiendemassa. Det finns också en tidig scen där Vinh försöker delge sin krigshistoria, vilket ingen av de föredetta soldaterna är särskilt intresserade av att lyssna på. Jag uppfattade i alla fall en implicit kritik där.

Da 5 Bloods blev alltså en positiv, om än en smula vidlyftig, filmupplevelse. De där 156 minutrarna flög förbi och innehöll både bra Vietnamkrigs-scener, nagelbitande spänning, vuxna män som gör saker tillsammans och någon slags upprättelse. Den var som sagt kanske inte en riktigt lika lättsam titt som Blackkklansman men känns å andra sidan maffigare och mer komplex.

Klart att Jojjenito kopplade Boseman till Da 5 Bloods eftersom han tyckte bra om filmen, i likhet med Snacka om film!-poddarna Steffo och Fiffi. Fripps filmrevyer var mer svårflörtad

12 reaktioner till “Da 5 Bloods (2020)”

  1. Japp, håller med. De 156 minutrarna flög förbi. Du pekar på många av de detaljer som gjorde filmen så sevärd, för mig. Musiken och två favvo-skådisar från The Wire bidrog också.

    Lång text? Haha, jag tyckte raderna flög förbi. Lång film tarvar lång text liksom. Dessutom har du ju knappt nämnt en del aspekter. Som t ex alla de inslag med autentiska detaljer och bilder (föruom Ali) som poppade upp när rollfigurerna pratade om dem (första svarta soldaten som fick tapperhetsmedalj, Aretha Franklin, Ed Moses etc). Det här är ett typexempel på metagrepp som funkar på mig, precis som att bryta fjärde väggen.

    Ja, Lee ställer sig (givetvis) på sina bröder och systrars sida. Samtidigt tyckte jag inte han alls motsatte sig vietnameserna och deras historia, men det är du ju inne på också.

    Jean Renos rollfigur hade ju också vibbar av fransk plantage så det fanns säkert en tanke där.

    Angående Paul och att han var den som var mest påverkad av Stormins död så fanns det ju ytterligare en förklaring till det, men du kanske missade den eller valde att utelämna den från texten?

    Tack för ping. 🙂

  2. Tack! Trevligt att höra att det gick att ta sig igenom hela episteln. Jag har ju inte sett The Wire, men musiken håller jag helt med om. Bra val att tex låta dem själva sjunga istället för att ha ett pålagt soundtrack. Då hade det nog blivit lite väl mycket Good Morning Vietnam/Platoon över det hela. Om du bara visste hur långa mina anteckningar var och hur mycket jag därmed inte skrev om som ändå var bra 🙂 Jamen visst, klart att även Renos fransos adderade till plantage-känslan. Tänker du på att Paul var med Norman när han blev skjuten? För i så fall uppfattade jag nog Normans politiska förebild som viktigare. Om det var något annat har jag nog i så fall missat det, känns det som.

    Tack själv 😉

  3. Har sett första halvtimmen som var helt ok men sedan kom tv-serien Cobra kai emellan men ska göra ett nytt försök så småningom då jag brukar gilla Lees filmer

  4. @Filmitch: Förvisso 😉 Min reaktion var iofs inte kopplad till något kvalitetsmässigt omdöme utan bara att Cobra Kai känns som Da 5 Bloods diametrala motsats. Jag vet inte hur många som skulle hävda att Lee gör film för finsmakare

  5. Jag kan nog hitta likheter mellan Cobra kai och Spike Lee – men får nog jobba lite för det 😉
    Såg klart serien sent i går kväll – oj oj oj vilken cliffhanger till s03

  6. @Sofia: Jag såg att jag missat svara här. Och nu snackar vi spoilers.

    ”Tänker du på att Paul var med Norman när han blev skjuten?”

    **** spoiler ****

    Ja, och inte bara det. Det var ju Paul som av misstag sköt Norman. Friendly fire. Jag missade det första gången jag såg filmen men hörde det senare i nån poddcast och tittade om på just den delen och såg det då.

  7. @Jojjenito: Oj, det missade jag också totalt! Det ger ju onekligen ytterligare lager till det hela — tack för uppdatering.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: