You are currently browsing the tag archive for the ‘Lönngångar’ tag.

alt. titel: Slottet i Cagliostro, Lupin III – Slottet i Cagliostro, Arsene Lupin knock-outer alt, Lupin the Third: The Castle of Cagliostro, Lupin III: The Castle of Cagliostro, Arsene Lupin and the Castle of Cagliostro, The Castle of Cagliostro, Lupin the 3rd: Castle of Cagliostro

Under 1700-talet besöktes Europas kungliga hov av en italiensk magiker, ockultist, spåman, helare och alkemist vid namn greve Alessandro di Cagliostro. För oss cyniker kommer det kanske inte som någon större överraskning att greven egentligen hette Giuseppe Balsamo och kom från en fattig samt exceptionellt icke-grevlig familj i Palermo.

I Hayao Miyazakis långfilmsdebut (som, i rättvisans namn, är producerad innan Ghibli skapades vilket jag skrev om igår) är Cagliostro ingen person utan en pyttenation någonstans i Europa som ståtar med såväl alper som fantasifulla sagoslott. På plats finns emellertid också en greve och han är en minst lika ful fisk som sin 1700-talsföregångare. I sann moahaha-skurksanda har han kidnappat den unga prinsessan Clarisse för att tvinga henne att gifta sig med honom. På så sätt planerar han att komma över både landets tron och den hemliga skatt som gömmer sig någonstans i slottet.

Men då har greven inte räknat med mästertjuven Lupin III (trean kommer sig av att han är sonson till den berömde inbrottstjuven Arsène Lupin). Lupin har en gång tidigare försökt att bryta sig in i Cagliostros slott eftersom han misstänker att det gömmer ett enormt falskmynteri vilket använts för att destabilisera världspolitiken i århundraden. Så hans ansträngningar för att kullkasta grevens planer handlar kanske minst lika mycket om ett begär efter revansch, som omtanke om den stackars Clarisse. Clarisse blir i sin tur emellertid handlöst förälskad i den sorglöse tjuven som likt en katt tycks ha nio liv och alltid landa med tassarna på backen.

Så, det här var ju en ganska frejdig historia. Tydligen ligger det en manga i botten där läsarna redan fått stifta bekantskap med våra huvudsakliga rollfigurer: Lupin, hans medhjälpare Daisuke Jigen och femme fatalen Fujiko Mine. Efter dem jagar den stackars kommissarie Zenigata vid Interpol men han är ständigt är flera drag bakom sitt byte. Tydligen ska filmen dock ha gjorts betydligt mer barntillåten jämfört med mangan, vilket inneburit en mer påklädd Fujiko och en mindre kåtbockig Lupin. Eller ja, historien håller vår hjälte i alla fall tillräckligt upptagen för att inte hinna dyka ned i någon villig barflickas generösa decolletage. Han är dessutom en uppseendeväckande hederlig tjuv, han försöker aldrig stjäla något från Clarisse eller tveka över huruvida det är värt att hjälpa henne ur knipan.

För här händer det grejor mest hela tiden. Slottet är smockfullt med falluckor, lönngångar, underjordiska sjöar och en dödsbringande källare som faktiskt påminner en hel del om det ryska Samael-nästet i Guillermo del Toros Hellboy. Kan man bara acceptera en hel del fumlig slapstick-humor (den är många snubblande poliser, kvarnvinge-vevande armar och ilsket illröda skurkar) bjuder Slottet i Cagliostro på en riktigt underhållande skröna. Jag gillade kombon av gotik, steampunk, äventyr, heist och en liten, liten touch av rysligheter i form av en hord av skoningslösa lönnmördare. Lupin har ärvt all sin farfars klurighet och kompletterat den med en massa fiffiga pryttlar som han i sann Batman-anda kan förvara i bältet.

Utseendemässigt inbillar jag mig att det märks att detta är ett första försök till långfilm, men det kan ju också ha med årtalet att göra. Stillbilderna är oftast otroligt snygga och detaljerade medan allt som ska vara rörligt känns betydligt mer skissartat. Rörelsemönstren är inte särskilt realistiska och figurerna känns ganska stereotypa, både till utseende och karaktär. Vilket å andra sidan inte ska tolkas som att filmen enbart är simpel – den avslutande fajten i ett enormt urverk är fantastiskt påhittig rent koreografiskt. Tydliga linjer och klara färger påminner mig en hel del om Hergés ligne claire. Samtidigt är det tydligt att Miyazaki redan här hade ett fast grepp om detta med ljus, mörker, skuggor och kontraster, det är bara inte lika komplext som det skulle komma att bli i senare produkter.

Jag är förstås inte den enda att lockas av Ghibli (eller ja, enbart Miyazaki i det här fallet). Bloggkollegorna Jojjenito och Fripps filmrevyer har också sett och skrivit om Slottet i Cagliostro.

Rian Johnson gick från Star Wars till att bli nominerad för ”Best Original Screenplay”.

***

Fakta i målet är följande: den välkände (samt, icke att förglömma, förmögne) deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas morgonen efter sin egen 85-årsfest med halsen avskuren. Polisen är snabbt på plats för att förhöra alla i den månghövdade familjen, inklusive Harlans sjuksköterska Marta Cabrera. I bakgrunden lurkar också den berömde privatdetektiven Benoit Blanc som blivit inhyrd av en anonym uppdragsgivare. Det visar sig att såväl barn som barnbarn och ingifta givetvis alla har anledning att ha önskat livet ur gubben. Det är inte utan att man undrar om Harlan fullt medvetet skapade sig både ett liv och en bostad som mest av allt påminner om en omgång Cluedo.

Läs hela inlägget här »

Horace Walpole: The Castle of Otranto (1764)

Horace Walpoles The Castle of Otranto anses vanligen vara det verk som startade den gotiska trenden. Enligt uppgift var författaren ute efter att förena en äldre, mer fantastisk, tradition med en nyare och realistisk sådan. Realismen i slottsberättelsen går dock att diskutera.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Live by Night
Dean R. Koontz
, Cold Fire
Cora Sandel, Serien om Alberte
Mike Mignola, Hellboy

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg