Jag undrar om en av Motherless Brooklyns värsta fiender kan vara sin egen titel? Den ligger inte särskilt bra i munnen, ger ingen föraning om vad detta är för typ av film och känns aningen krystad när man väl får veta vad det dubbeltydiga begreppet står för.

Men måste man prompt måste identifiera fiender i förhållande till denna Edward Nortons andra film som regissör (efter Keeping the Faith från 2000)? Såklart inte, men jag märker att jag famlar lite efter anledningar till att det ändå inte pratats mer om den. I mina ögon dras den nämligen inte med några större brister, utom möjligen speltiden på 144 minuter.

Så med tanke på dess relativa anonymitet var det ju tur att kombon SoF-podden och Netflix kunde stå till tjänst. Podden tog upp filmen i sitt temaavsnitt om Bobby Cannavale, som spelar en mindre roll i filmen. Motherless Brooklyn är emellertid utan att tveka till 99% Edward Nortons film, vilket nog är på både gott och ont. Mestadels gott skulle jag säga, men visst finns det risk för att det är Norton själv som inte klarat av att trimma bort speltid. Med tanke på att han är bpde regissör, manusförfattare, producent och huvudrollsinnehavare.

Vilken i och för sig inte var något större avbräck för min del — hänget med Nortons Lionel Essrog, kallad Brooklyn, försvann i ett huj. Filmen får helt klart draghjälp av sin neo-noir-historia som är tillräckligt spännande och intrikat för att jag ska följa med ända till upplösningen. Jag behöver inte ens vänta särskilt länge på att saker och ting ska kicka igång, eftersom upptakten är mordet på Lionels privatspanarchef, Frank Minna. Eftersom Frank inte bara varit Lionels chef utan också en slags skyddsängel och mentor ända sedan uppväxten på ett katolskt barnhem i New York ser sig Lionel tvungen att försöka klura ut vem som är ansvarig för Franks död.

En neo-noir som sagt, placerad i 1950-talets New York och med ett fokus på politisk korruption som gör att jag blir påmind om filmer som Chinatown, Angel Heart, Who Framed Roger Rabbit? och Nortons egen skådisdebut, Primal Fear. Här har dock Norton tydligen tagit sig ganska stora friheter med manuset, som bygger på en bok av Jonathan Lethem (samme författare som skrev A Scanner Darkly). Den publicerades 1999 och utspelas i nutid men i filmen transporteras alltså publiken till ett New York som fortfarande är under uppbyggnad.

Så historisk eskapism, samtidigt som det knappast finns något större tvivel om vem Norton likställer med Motherless Brooklyns skurk — Moses Randolph, spelad av en bastant (närmast fyrkantig) Alec Baldwin. Randolph är politikern som har och vill ha makt för att kunna göra precis som han vill utan konsekvenser. Mannen som ger de medborgare som räknas lagom mycket för att de ska titta åt andra hållet medan han mjölkar vinster ur de medborgare som inte räknas (systematisk, samhällelig diskriminering ftw) . En person som är så mycket farligare för att så få ser honom för den han verkligen är. Genom sin historiska miljö undrar jag om Norton dessutom vill varna för mänsklighetens förmåga till bekvämligt selektiv minnesförlust. När det hunnit gå 50, 70, 100 år, vad finns då kvar annat än vinnarnas historieskrivning och skrytbyggena de lämnat efter sig?

Vad jag kan påminna mig har Norton bara spelat ond eller skurk i (spoileralert) tidigare nämnda Primal Fear och delar av American History X. Även om jag gärna skulle se honom i fler sådana roller är det knappast fallet för Motherless Brooklyn, där Lionel snarare överdriver skådisens snällisaura. Samtidigt är jag närmast chockad över att det inte finns en “Controversies”-rubrik i filmens Wikipedaiartikel med tanke på att rollfiguren dessutom har svårartad Tourettes (även om begreppet aldrig nämns i filmen, Lionel hänvisar istället till sitt “condition”) med både kroppsliga och språkliga tics. Utifrån min begränsade kunskap porträtteras emellertid funktionsnedsättningen förhållandevis realistiskt och det är ganska skönt att de Lionel stöter på sällan gör en stor grej av hans egenheter. De inte spelar heller ingen större roll för mysteriets upplösning. Lionel är helt enkelt en person som försöker få vardagen att funka i ett neurotypiskt samhälle. En vardag som i och för sig inte blir enklare av hans yrkesval.

Motherless Brooklyn blev en mysig överraskning, där jag särskilt gillade 50-talsmiljöerna och neo-noir-stämningen. Bägge givetvis stabilt inramade av ett jazzigt soundtrack som dryper av tidsanda. Om den varudeklarationen gör er det minsta nyfikna, låt inte speltiden avskräcka. Det är en investering som ger ett gott utfall.