You are currently browsing the tag archive for the ‘Blazing Saddles’ tag.

True Grit 1969alt. titel: De sammanbitna

Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.

Manuset av Marguerite Roberts (vilken skrivit för Hollywood sedan början av 30-talet) tar det hela i tur och ordning. True Grit inleds därför med att Henry Ross gör sig beredd att lämna sin gård tillsammans med den sluskige lantarbetaren Tom Chaney. Han säger adjö till fru och barn på verandan men går särskilt in i huset för att få spenderpengar av sin lilla ”book keeper” Mattie. Redan denna upptakt visar på ett problem med filmen som sedan tyvärr kommer att förfölja den.

Portis språk var en av de saker som gjorde hans bok till en högst underhållande läsning. Denna fördel har emellertid vänts till en belastning för filmens del, med dess (i vissa lägen) bokstavliga överföring från boksidorna till skådespelarnas munnar. Särskilt gäller det Matties egna tankar och slutsatser, vilka låter konstruerade och redogörande när de förvandlas till uttalade repliker.

Det känns alltså som om antingen Roberts eller vane Western-regissören Henry Hathaway valt att gå tvärtemot det klassiska rådet ”Show, don’t tell”. Till detta kan också läggas den inledande och specialskrivna sången som alltså redan under förtexterna informerar tittarna om: ”So, you’ll look around to find/Someone who’s kind, someone who is fearless like you/The pain of it will ease a bit/When you find a man with true grit”.

Överhuvudtaget hemsöker det styltiga och teatraliska True Grit anno 1969. Waynes porträttering av Rooster Cogburn hade nästan lika gärna kunnat platsa i en parodi som Blazing Saddles. Han verkar inte alls bekväm med sin enögde suput utan blir stel och tillgjord i både beteende och replikskiften. I mina ögon finns det allt för många scener som mer eller mindre skriker mig i örat: ”Kolla, John Wayne är så full så han inte kan sitta kvar på sin häst. Är det inte tokroligt, så säg?!” Denna känsla av comic relief (kanske till och med slap stick) får en viss hjälp på traven från Elmer Bernsteins score, vilket signalerar en helt annan känsla än Portis bistra humor. I rättvisans namn ska dock sägas att samtiden inte höll med mig – Wayne fick sin enda Oscar för just rollen som Rooster.

Inte heller Kim Darby har det särskilt lätt som Mattie Ross och här spelar det säkert en viss roll att skådespelaren helt uppenbart knappast är 14 år gammal vid tillfället (Darby var född 1947). Det gör alltså de tillfällen när hon faktiskt ska agera som om hon vore 14 minst sagt obekväma. Hennes prestation skulle ha passat betydligt bättre i en helt annan film – den där en bortskämd (och vuxen) arvtagerska tror att hon ska kunna sköta en gård men blir satt på plats av den kärve förmannen som hon sedan givetvis förälskar sig i. Jag satt hela tiden och mer eller mindre väntade på scenen ur denna alternativa film när Wayne (eller ja, en yngre och snyggare Wayne, då) ska lära Darby att veta hut genom att doppa henne i vattenhon.

Det råder ingen tvekan i Portis roman om att Mattie och Rooster är huggna ur samma sten men det är en upptäckt som läsaren tillåts göra på egen hand. I filmen får den uppskörtade hästhandlaren tidigt fråga om det inte är så att Mattie råkar vara släkt med Rooster och en liten stund senare påpekar den enögde att Mattie påminner om honom själv. ”Show, don’t tell”. Fast tvärtom, som sagt.

Rollen som Texas Rangern LaBoeuf spelas av sångaren Glenn Campbell och med tanke på att man först vill ha Elvis Presley på den stolen är det uppenbart att man hela tiden tänkte sig en betydligt tjusigare karl än jag sett framför mig i min läsning. Campbell blir en i och för sig ibland små-sliskig typ, men även om jag inte hoppar jämfota över hans prestation tycker jag heller inte att den är uppseendeväckande dålig.

Roberts manus följer Portis bok förhållandevis troget vad gäller både händelseutveckling och repliker med ett notabelt undantag: slutet. Tyvärr har det i mina ögon blivit väldigt tillrättalagt. Från att ge läsaren en lätt känsla av melankoli över flydda tider lämnas istället tittaren med frejdig tjoflöjt-stämning. Att det blev en uppföljare 1975 med Rooster i huvudrollen förvånar mig inte det minsta. I dagsläget hade vi sannolikt sett honom i en TV-serie på HBO istället.

Jag kan tänka mig att det finns en stor risk att jag tog del av True Grit anno 1969 i något av ett vacuum. Det var länge sedan biograferna visade klassiska Western-filmer och avdankade anti-hjältar som Rooster Cogburn är betydligt vanligare idag än hjälte-diton. Det ger mig heller inget mervärde att se John Wayne i en, för honom, ovanlig roll. Det jag tar med mig från denna adaption blir istället Dennis Hoppers prestation i en liten roll som skadeskjuten skurk. Här dyker för en kort stund äntligen den naturlighet som jag saknat upp och den är högst välkommen.

star_full 2star_full 2

Annonser

alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer

Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)

Läs hela inlägget här »

I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To BeHistory of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.

Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.

***

alt. titel: Det våras för rymden

Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för galningarna

Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för stumfilmen, Med buller och bång, Silent Movie Plus

När Mel Brooks gjorde Young Frankenstein tillsammans med Gene Wilder var det inte många som filmade i svart-vitt. I sin nästa film vände han sig till en ännu äldre och i samtiden mer outnyttjad filmteknik – stumfilmen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior

Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.

Läs hela inlägget här »

Det är bara att bekänna färg – jag har en rejäl soft spot för Mel Brooks tidigare produktioner. Men efter tre rätt horribla 90-talsproduktioner (Life Stinks, Robin Hood: Men in Tights och Dracula: Dead and Loving It) undrade jag förstås om det fann så mycket mer att hämta i det hörnet.

Läs hela inlägget här »

High NoonJack Bauer Will Kane lämnar med en viss motvilja sin sprillans nya fru Amy i sticket när han får reda på att den fruktade terroristen revolvermannen Frank Miller blivit frisläppt ur fängelset (där han hamnade tack vare Kane). De där nordstatsmesarna klarade inte av att avrätta galningen Miller och nu kan de inte ens behålla honom inlåst?!

Läs hela inlägget här »

Destry Rides AgainSheriffpopulationen i staden Bottleneck lever farligt. Helst ska man hålla sig på mattan och ur vägen för saloonägaren Kents uppgjorda pokerspel (”that game was as crooked as a hog’s tail!”). Tillsammans med partnern och saloonsångerskan Frenchy samt domaren och borgmästaren Hiram Slade är det i allt väsentligt Kent som är Lagen i Bottleneck.

Läs hela inlägget här »

Både mina föräldrar och min dietist (om jag nu hade någon) skulle säkert himla med ögonen åt min omedelbara association till månadens mattema. Men jag tror inte jag är den enda som kopplar till inte bara mat film, utan också mat som man äter till film. Och det är väl kanske den definitionen av ”mat” som kan kännas tveksam för den ordentlige.

För ärligt talat, när du tänker på film och särskilt film på bio, inte levererar hjärnan allra först bilder på köttochpotatis eller fiskgratäng? Riktig mat, helt enkelt. Nej, film- och biomat kommer självklart i formen av snacks och godis. Liksom andra födogrupper innehåller de dock likväl både näringsämnen och kalorier (må så vara att det ena förekommer i aningens högre utsträckning än det andra) och kan därmed anses vara kvalificerade. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser