Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.
Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.
I Troja bodde sierskan Cassandra, förbannad av Apollon. Hon var för evigt dömd att ge korrekta förutsägelser om vad framtiden bar i sitt sköte, men trots detta aldrig bli trodd. Det är inget problem som tynger Judge-rekryten Cassandra Anderson. Snarare är det så att judge-styrkan i Mega City 1 är beredda att ha överseende med det faktum att rekryt Anderson inte presterar i enlighet med nivån för att bli godkänd som judge.
Rörliga bilder och tryckta ord 