Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.
Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.
Den som tror att det enbart är amerikanskt redneck country förunnat att ha sturig och potentiellt både galen och farlig lokalbefolkning kan ju ta sig en titt på de skotska öarna (eller varför inte det norrländska inlandet). Ödsligt och kargt så det förslår, en miljö som borde fostra ett likaledes kargt folk. Helt fel, ska det visa sig när polisen Neil Howie kommer till avskiljda Summersisle för att undersöka försvinnandet av en liten flicka.
Rörliga bilder och tryckta ord 