Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.
Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.
Det får väl ses som ett kvalitetstecken att Sam Mendes debutfilm American Beauty fortfarande vid en omtitt skapade ett så pass hetsigt meningsutbyte mellan mig och maken att det var ett bra tag sedan vi var så nära ett reellt gräl. Förhoppningsvis inte riktigt lika kaustiskt svidande och nedbrytande som de mellan Kevin Spacey och Anette Benings Lester och Carol Burnham, men ändå…
Rörliga bilder och tryckta ord 