X2: The Prophecy (1998 & 2000)

alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III

Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.

The Prophecy (1995)

alt. titel: God’s Army

Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.

Neverwhere (1996, roman)

Dörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?

Demons come when they are called #1

Det är Halloweenmånadens första dag. Temadags!

***

Visst är det skönt att ha något att skylla på när saker och ting går åt helvete? Något eller någon…

De flesta kulturer har haft föreställningar om andar eller gudomliga krafter som kan påverka människor på olika sätt, onda som goda. Det är också från ett sådant begrepp som man vanligtvis hänför själva namnet demon. Grekiskans δαιμόνιον (daimonion) är helt enkelt en övernaturlig kraft som inte i sig självt är vare sig ond eller god. Men lets face it, visst är det så mycket mer kittlande och spännande med de onda krafterna?

The Mortal Instruments: City of Bones (2013)

alt. titel: The Mortal Instruments: Stad av skuggor

En ung person upptäcker till sin förvåning att det som hen alltid uppfattat som “verklighet” inte är hela sanningen. I världen finns också varelser som hen hittills bara hört talas om som sagor och legender – änglar, demoner, gudar, gudinnor, trollkarlar, häxor, vampyrer och varulvar. Kort sagt: ”They’re all true”. Det kan till och med vara så att hen, som hittills uppfattat sig själv som så vardagstrist och tillbakadragen, egentligen tillhör denna augmented verklighet. En tillhörighet som ger hen en helt ny identitet, ett helt nytt självförtroende och en helt ny livsuppgift.

Barbarella (1968)

På förekommen anledning efter lördagens Bronson. Kopplingen mellan en nakenpugilistisk intern och en sexualiserad sci-fi-James Bond? Den som väntar på något gott…

***

I framtiden behövs ingen James Bond. Istället har vi universums främsta astronavigatör, Barbarella, som i sitt invärtes luddiga rymdskepp löser problem på order av jordens president. Hennes senaste uppdrag handlar om att hitta vetenskapsmannen Durand Durand.