You are currently browsing the tag archive for the ‘Charlton Heston’ tag.

Mastodontfilms-Mats ain’t got nothin’ on me! Varför se en mastodontfilm, när man kan klämma i med två?

Nå, nu har den senaste versionen av Ben-Hur från 2016 lite svårt att försvara en mastodontfilmsstatus med ynka 125 minuters speltid. Inte har den särskilt många Oscarsstatyetter att skryta med heller…

Läs hela inlägget här »

Annonser

Airport '77alt. titel: Haveriplats: Bermudatriangeln

Titelmässigt har katastroffilmserien nu hunnit ikapp, Airport ’77 hade verkligen premiär 1977. Däremot är vi fortfarande lika långt borta från någon slags flygplatsaction som i del två. Läs hela inlägget här »

Förhoppningsvis ska avslutningen på det gamla året inte råka ut för en kraschlandning i stil med den som utspelas i filmen nedan. Du ska väl inte flyga någonstans för nyårshelgen? Bloggen håller sig på mattan men tar härmed ledigt fram till fredagen den 2 januari 2015. Vi ses på andra sidan!

***

Airport 1975Flygvärdinnan Nancy Prior och kapten Alan Murdock tar tillfället i akt för ett snabbt möte på Washingtons flygplats innan de med olika plan ska flyga till L.A. Hon vill prata om något som tynger henne, han försäkrar med suggestivt flaxande ögonbryn att han hinner prestera en hel del på 30 minuter, nudge, nudge. Det blir snart uppenbart för alla och en var utom Alan själv att det som tynger Nancy är deras förhållande. Hon vill ha stadga och trygghet, men den hon vill ha det av fortsätter bara att försäkra att 30 minuter är precis lagom för det han vill ha.

Läs hela inlägget här »

Istället för att försöka dra växlar på förortssymbolik, invasionsteman eller blodmagi tänkte jag mig en dödsmatch med tio olika kategorier (kategorivinst ger fem poäng) för att kora en vinnare bland vampyrzombieskildringarna, allt som allt en litterär förlaga och fyra filmer. För självklart måste det finnas en vinnare, inget relativistiskt ”alla är bra på sitt sätt”-tjafs här inte (lite digitalt blir det i alla fall, Henke).

För att hålla isär alla de olika Roberts är det bara bokens huvudkaraktär som får äran att fortsätta heta Robert Neville, alla övriga tilltalas med skådespelarens förnamn. Inkonsekvent nog har jag däremot valt att benämna övriga karaktärer vid deras bok- eller filmnamn.

***

I am legend pic2Bästa titel
Läs hela inlägget här »

I am legendEn man kör vilt på de övergivna New York-gatorna. Nej, det är inte Charlton Heston anno ’71 utan Will Smith anno ’07. Utbyta putslustigheter innan man ”snor” en bil och titta på klassisk rockfilm ligger inte för 2000-talets överlevare, istället är han på hjortjakt med sin trogna hund Sam.

Vår nutida (eller egentligen framtida, året är 2012) Robert har ordnat sig en rätt så okej vardag med strikta rutiner som gör att han än så länge fått vara ifred i sitt stålbarrikaderade hus. Även 2000-talets vampyrzombies har synbarligen uppdaterats, nu räcker det inte med några plankstumpar för att hålla dem ute.

Läs hela inlägget här »

The Omega ManCharlton Heston kör omkring på övergivna stadsgator. När hans bil får punktering (genom ganska vårdslöst körande från hans sida måste erkännas) är det bara att knalla in till närmsta bilhandlare, slänga lite käft med den mumifierade försäljaren och med några längtansfulla blickar på den obligatoriska pin-upkalendern (hey, it’s the 70s!) braka rätt ut genom skyltfönstret med den nya kärran (bensinbrist, vad är det?).

Läs hela inlägget här »

Soylent GreenÅret är 2022 och i hela världen (eller i alla fall den del som betyder något, det vill säga New York) råder det brist på allt. Allt utom människor, vill säga. Populationsbomben har exploderat med besked och på New Yorks ca 1,2 kvadratkilometer trängs 40 miljoner pers.

Särskilt sällsynt är naturligtvis mat och då inte bara för att det är så många som äter upp den. Nej, här snackar vi en pålagd växthuseffekt och förstörd natur tack vare föroreningar och allmän nedsmutsning. Företaget Soylent Corporation har generöst nog övertagit matproduktionen. Soylent Red och Soylent Yellow är helt artificiellt, medan den outsägligt läckra Soylent Green görs av plankton. För medan jorden är på väg att gå under måste ju haven fortfarande producera i samma takt som tidigare, eller hur? Oavsett vilket, är Soylent Green mer sällsynt än de undermåligare färgerna och därför också hårdare ransonerat.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Lev Grossman, The Magicians
Roslund & Hellström, Tre minuter
Michael Connelly, The Lincoln Lawyer

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser