Mastodontfilms-Mats ain’t got nothin’ on me! Varför se en mastodontfilm, när man kan klämma i med två?

Nå, nu har den senaste versionen av Ben-Hur från 2016 lite svårt att försvara en mastodontfilmsstatus med ynka 125 minuters speltid. Inte har den särskilt många Oscarsstatyetter att skryta med heller…

1800-talsamerikanen Lewis Wallace hade många strängar på sin lyra. Advokat, general, politiker och diplomat. Förutom allt detta hann han också med att skriva ”the most influential Christian book of the nineteenth century”, alltså Ben-Hur. Långt innan både Kurosawa och George Lucas, använde Wallace greppet att göra biroller till huvudsakliga aktörer. Istället för att bara vara en ren dramatisering av bibelns evangelier valde Wallace att ge huvudrollen till Judah Ben-Hur.

Han får personifiera det judiska folkets lidanden när han oskyldig döms till galärerna av den forne vännen och romaren Messala. I likhet med en viss greve av Monte Cristo får han ett antal år på sig att fundera ut den ena gruvliga hämnden efter den andra innan han kan återvända för att ge Messala och hela det romerska imperiet vad de förtjänar. Tyvärr är ju detta då en kristen historia, vilket innebär att sensmoralen inte alls handlar om hämnd med vapen i hand utan fred, förlåtelse och försoning.

William Wylers klassiska Ben-Hur från 1959 har Charlton Heston i huvudrollen, dåtidens go-to-guy när det gäller både episk film och bibliska teman. För Heston (och många av hans medaktörer) finns ingen gränsdragning mellan skådespeleri och teatraliskt överspel – här är det ack-och-ve mucho grande som gäller. Heston tuggar nästan fradga i sin iver att få visa hur modig han är med sin cape och sitt svärd. Nä, vänta, det var visst en helt annan film…

Det orättvisa i sammanhanget är att den moderna Ben-Hur, Jack Huston, är betydligt mer normal och trovärdig men samtidigt mycket tråkigare. Risken finns att man får lägga åtminstone en del av skuldbördan för filmens mastodontflopp på biograferna framför ryske regissören Timur Bekmambetovs dörr. Jag gissar att han fick jobbet för att han är bra på det storslagna och maffiga. Vad man då emellertid missar är att han, i likhet med Zack Snyder, både är en usel personregissör och fullkomligt humorbefriad.

Visst kan man vara tacksam över att Ben-Hur anno 2016 inte innehåller tokroliga araber utan istället en gravallvarlig Morgan Freeman (vilken tyvärr förlorar lite i pondus tack vare att han med sina generösa rastaflätor ser ut som Whoopie Goldberg). Men någon slags lättsamhet hade behövts för nu blir det så tråkigt, så tråkigt.

Vilket i sin tur också blir orättvist mot manusförfattarna Keith Clarke och John Ridley (12 Years a Slave) vilka gjort ett i mina ögon fantastiskt jobb med att uppdatera manuset till något som både håller ihop och känns betydligt mer psykologiskt trovärdigt än 1959-versionen som oftast tillskrivs en Karl Tunberg men där tydligen bland andra Gore Vidal också var involverade.

Att den moderna filmen är oerhört medveten om vad den har att förhålla sig till blir tydligt redan i inledningen eftersom vi får ett smakprov på den klassiska hästkapplöpningsscenen innan Morgan Freemans trygga berättarröst guidar oss tillbaka till händelserna som ledde till att Ben-Hur och Messala till slut står där i varsin vagn.

Med en regissör som har gjort filmer som Night Watch, Day Watch och Abraham Lincoln: Vampire Hunter hade i alla fall jag förväntat mig en CGI-fest utan dess like. Det är ju liksom det som varit Bekmambetovs grej hittills. Men både sjöslaget och kapplöpningsscenen känns ”på riktigt”, särskilt när man kan jämföra med de, förvisso charmiga, små båtmodellerna från 1959. Därför känns det ännu mer surt att filmen i övrigt inte klarar av att ta hand om de här riktigt fina actionscenerna.

Ben-Hur är en historia som ställer ett krasst och maktfullkomlig bröd-och-skådespel-samhälle mot kristna värden som förlåtelse och en tro på belöningar i nästa liv för umbäranden som man utstår i detta. Lovvärt och en dikotomi som tyvärr aldrig verkar bli inaktuell. Men samtidigt en sensmoral som ingen av filmerna särskilt väl lyckas få ihop med det som händer Judah Ben-Hur enligt min mening.

Den senaste adaptionen av Lewis Wallace berömda bok har både ett bättre manus, mer spännande actionscener och en mer tillfredsställande upplösning. Tyvärr står sig den filmen ändå slätt mot charmen och nostalgipatinan i Wylers version. Vilken inte blir mindre med Coen-brödernas Hail, Caesar! i färskt minne (”God doesn’t have children. He’s a bachelor. And very angry”).

Ben-Hur (1959)

Ben-Hur (2016)