farenheit-451Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.

Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.

Själva storyn och dess ramverk är nog så sci-fi – i ett framtida samhälle är böcker förbjudna eftersom deras innehåll inspirerar till fria tankar och starka känslor (för det är tydligen ingen skillnad på texter som, säg, Matthew Arnolds poem ”Dover Beach” och Dan Browns The Da Vinci Code). Istället matas befolkningen med själsdödande, avtrubbande, lättsmält och trivial underhållning. Huvudpersonen för dagen heter Guy Montag och han börjar bli allt mer less på sin fru Mildred som inte har några som helst problem med att viljelöst suga i sig det som förmedlas rakt in i deras hem från gigantiska TV-skärmar eller små hörsnäckor.

Grejen är att Montag har en närmast obegränsad tillgång till böcker eftersom han jobbar som brandman. I detta nya sköna samhälle är allt så brandsäkert att brandkåren tvingats hitta nya uppgifter och det har blivit bokbål. Dagarna i ända åker de runt och snokar upp hemliga bokgömmor för att sedan bränna de litterära juvelerna.

Men Montag börjar som sagt vantrivas i sin samtid och steg för steg söker han sig fram på en stig som ska ta honom långt bort från vad som är socialt accepterat.

När jag skrev om Kurt Wimmers Equilibrium hänvisade jag både till Huxley och Orwell men nu inser jag att en ännu tydligare föregångare förstås varit Bradbury. Likheterna finns inte bara i stjälande av böcker och ett känsloliv som kan triggas av förbjudna ting utan också tron på den förtärande, men renande, elden.

Som jag uppfattar boken är Bradbury ute efter att beskriva en slags skärningspunkt mellan ett auktoritärt samhälle som vill tvinga folk till saker de (eventuellt) inte vill och ett underhållningssamhälle som lockar människor att göra sådant de vill men som är ytligt och lättviktigt. Ingen vill tänka på jobbiga eller tråkiga saker (som exempelvis ett hotande krig) utan går ständigt omkring med ett slags påklistrade Stepford-leenden

Det är oklart om den rådande samhällskulturen är en konsekvens av censur eller total abdikering inför självständiga marknadskrafter som ger fölket det de vill ha. Kritiken som framförs mot den samtida idiotiska underhållningen skulle passa lika bra in idag på resonemang som förs kring såväl Paradise Hotel som Hollywood-blockbusters.

För det är klart att en bok som kom 1953 inte alls problematiserar det faktum att i princip allt som kan ses som läsande av tryckt text hålls upp som något slags föredöme medan det som sinnesslött konsumeras i form av bild och ljud är banalt.

Trots att jag var förberedd på att Farenheit 451 inte skulle vara någon vanlig sci-fi känner jag ändå att det här inte var min typ av dystopi. Bradbury tycks vara ute efter att beskriva något slags sinnestillstånd snarare än en historia och jag blir inte fångad av vare sig språk eller händelseutveckling. Boken känns snarare som  en långrandigt varnande propagandaskrift mot den icke-tänkande kulturen som är desto farligare eftersom det är något som folket själva efterfrågar. Därmed inte sagt att den inte fortfarande är aktuell i sin beskrivning av en mänsklighet som tycks se det som en rättighet att aldrig behöva konfronteras med något som kan vara obekvämt, svårt eller jobbigt.

Inte heller hjälper det Guy Montags sak att den som får honom att ana att det finns ett annat liv där ute, ett annat sätt att tänka, är den 17-åriga grannen Clarisse. Hon är i allt väsentligt ett oskyldigt och oförstört naturbarn som glatt pladdrar på om än det ena, än det andra utan att känna av sociala begränsningar. Hon blir hans sinnens aningslösa musa men när det är dags för Montag att söka sig vidare på sin mentala utveckling är det till andra män han vänder sig.

På så sätt upplever jag att man lika gärna skulle kunna läsa in ett rätt klassiskt och lite halvunket medelålderskrisande i boken men gissar att en sådan tolkning skulle ses som vanvördig. Fakta kvarstår dock: Guy Montag är en man som börjat lessna på både sitt jobb och sin fru (en kvinna som han upplever som äldre än de 30 år hon verkligen är, medan ingen ser honom som Clarisse) och som helt enkelt vill uppleva något utanför de trista vardagsrutinerna. Vissa startar en kärleksaffär med en röd Ferrarri, Guy startar en kärleksaffär med bibeln.

Farenheit 451 gjorde mig alltså inte till någon övertygad Bradbury-kramare men skam den som ger sig. Nog måste jag i alla fall ge Something Wicked This Way Comes en chans också innan jag stänger butiken för gott?

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser