alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment

Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.

Regissören och manusförfattaren Riccardo Freda hade varit verksam sedan slutet av 1930-talet och lyckades sälja in konceptet skräckfilm tack vare att han lovade produktionsbolaget Titanus Produzione ett manusutkast inom 24 timmar och ha hela klabbet filmat och klart på 12 dagar. Vid sin sida hade han fotografkompisen Mario Bava.

Fotografkompisen som eventuellt utvecklades till regissörsrivalen sedan Freda lämnat inspelningen under dess sista dag och Bava fick hoppa in och rädda produktionen. Samt göra några avgörande förändringar i sista minuten.

Parispolisen står handfallen inför en våg av kvinnomord som lämnar sina offer oförklarligt blodlösa. Journalisten Pierre Lantin är dock långt ifrån handfallen, istället är han fast besluten att luska reda på mördarens identitet. Vampyr eller inte! Samtidigt som han frågar ut unga studentskan Lorrette om hennes mördade kompis Mirelle blir Pierre dessutom ivrigt och avundsjukt uppvaktad av den vackra Giselle du Grand.

Men familjen du Grand gömmer en mörk hemlighet och det talas i dämpade toner om hertiginnan Margherita du Grands ”stora besvikelse” som på något sätt hänger ihop med Pierres föräldrar. Margherita har stor makt över vetenskapsmannen Julien de Grand, vilken i sin tur utför oheliga experiment. Ska Lantin komma på hur det hela hänger ihop innan ”vampyrens” senaste offer tas av daga.

Ok, hur bra var inte det här?! Nu är det förstås svårt att veta var Freda slutar och Bava tar vid men jag älskar både filmens visuella grepp och stil samt dess historia och berättande (till exempel hur vi som tittare får all nödvändig information genom övertydliga samtal mellan birollsinnehavare som sedan aldrig mer syns till). En härlig blandning bestående av en smula Victor Frankenstein/Elizabeth Báthory-mytologi, en nypa noir, mer än en gnutta Hammer-gotik, några droppar deckarrealism och ett par giallohandskar for good measure.

Visst förstår man att ”Paris” inte är mer än ett par stillbilder på Eiffel-tornet och några mattemålningar av Sacre Coeur i bakgrunden men det spelar ingen roll. Italienska eller franska, same same but different. Samtidigt undrar jag förstås varför historien inte helt enkelt utspelas i Rom? Det viktiga är dock att den är iscensatt i nutid och inte under 1800-talet, vilket med tanke på de gotiska inslagen skulle vara det naturliga. Såvitt jag förstår var det, i likhet med det svart-vita fotot, primärt ett ekonomiskt beslut men blandningen mellan journalist- och polisdeckare å ena sidan och det gotiska å den andra funkar alldeles utmärkt för min del.

Hammerestetiken har man generöst portionerat ut i kulisslottet som ägs av familjen du Grand. Här finns en otroligt cool balsal som i mysighet och trivsel påminner inte så lite om Morias bergasalar. Dessutom en överdriven ornamentering på både möbler och inredningsdetaljer som resulterar i att allt känns lite, lite vansinnigt. För att inte tala om ett övermått hemliga gångar och lönndörrar som öppnas i såväl eldstäder som kryptor. Jag gissar att det framförallt är här, samt i en grottliknande teater, som Bavas foto främst kommer till sin rätt. Scenen med kommissarie Chantal samt Pierre på ena sidan och Giselle på den andra med ett par megalånga, fladdrande gardiner i mitten är närmast hypnotisk.

Men jämfört med effekterna som sparats till Margherita du Grand är ett par gardiner platt intet, för de är freakin’ awesome!! En långsam ansiktstransformation som helt obegripligt syns fullkomligt sömlös. Tydligen ska Bava ha fixat det med olika ljussättningar och jag kan bara säga: Bravo Bava!

Och bravo Gianna Maria Canale, vilken gör en oförglömlig insats som den slöjbetäckta Margherita du Grand. Hennes väsande röst är det mest obehagliga med hela filmen. Dario Michaelis är en tjusig leading man i rollen som Pierre och Carlo D’Angelo är också bra som den hårt prövande kommissarie Chantal. Men männen står sig i det här fallet slätt mot sin kvinnliga motspelerska.

Det behöver kanske inte ens sägas att jag nu är så jävla pepp på Freda och Bavas nästa samarbete: Caltiki, il mostro immortale. Ett monster som dock får vänta lite i kulisserna för imorgon blir det bara Bava.

Annonser