You are currently browsing the tag archive for the ‘Mario Bava’ tag.
Fortsättning på inlägget från tidigare idag…
***
De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.
Annonser
För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.
***
Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.
Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:
- Bäst utsmyckade rektorskontor
- Bästa foajé
- Bästa simhall
- Bästa skadedjursutrotning
- Bäst belysta korridorer
- Bästa taggtrådsförvaring
- Mest näringsriktiga dietmat
- Strängaste danspedagogik
När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.
alt. titel: Torso
Ladies and gentlemen, welcome to sleaze county! Jag noterade i min text om regissören Sergio Martinos tidigare film All the Colors of the Dark att där fanns rätt generöst med hud i blickfånget. Kvinnlig sådan, givetvis. Detsamma gällde i vissa avseenden även Massimo Dallamanos What Have You Done to Solange? Men det visade sig vara en andeviskning mot vad som bjuds i Martinos Torso.
alt. titel: Ljudet från kristallfågeln, Svarta handsken, The Bird With the Crystal Plumage
Amerikanske författaren Sam Dalmas blir ofrivilligt vittne till ett brutalt överfall på galleristen Monica. Hjälplös tvingas han se på medan kvinnan förblöder i sitt starkt upplysta galleri vilket är utrustat med så sinnrika dörrar att ingen människa kan ta sig in innan polisen är på plats.
alt titel: Blod och svarta spetsar, Blood and Black Lace
Ytan på modehuset som drivs av änkan Cristiana Cuomo må se elegant och vacker ut men i själva verket är arbetsplatsen en häxkittel av utpressning, droger och otrohet. Alla, såväl modeller som direktörer och designers, har något att dölja.
alt. titel: Castle of Blood
Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?
alt. titel: Djävulsmasken, Black Sunday, Revenge of the Vampire, House of Fright, Mask of the Demon, The Demon’s Mask, The Hour When Dracula Comes, The Mask of Satan
Såsom varande en av de mer kända italienska skräckfilmsregissörerna (och dessutom göra sig grymt bra på bild i snitsigt rutig kavaj och minimal tangorabatt) är det klart att jag måste hugga Mario Bavas första, egna film: La maschera del demonio eller Black Sunday som den oftast kallas. Jag har fått intrycket av att Bava främst är känd för att mer eller mindre ha ”uppfunnit” giallo-genren med sin Blood and Black Lace från 1964, så döm om min förvåning när det visar sig att Black Sunday mest av allt påminner om en Hammer-rulle. (Det kanske inte behöver sägas att jag såg Black Sunday innan I Vampiri?)
alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment
Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.
Jag bestämde mig tidigt, redan när jag avslutade förra årets demon-tema, vad som skulle bli fokus för 2018 års Halloween. Av någon anledning fick jag för mig att det skulle kunna vara intressant att dyka lite djupare i den italienska skräckfilmen (en varudeklaration som inte minst signaleras av den tjusiga headern från Dogday Design). Ett land som jag, bland annat tack vare tidigare Halloween-teman, förknippade med såväl knivblänkande mordmysterier som mer eller mindre bra (oftast mindre…) kläggfilmer om zombies eller demoner (en gränsdragning som inte alltid helt lätt låter sig göras).
Lucio Fulci hade jag förstås redan kommit i kontakt med, Dario Argento likaså. Men hur var det med Mario Bava, Pupi Avati eller Duccio Tessari – alla de där gubbarna jag hört talas om (bland annat genom utmärkta svenska skräckfilmspoddar som From Beyond och Vacancy) men än så länge aldrig provsmakat?
Jag har försökt att plocka lite här och var, ta in så många olika regissörer som möjligt mellan 1957 och bortom millennieskiftet. Som vanligt är det emellertid främst slumpen som fått råda. Därför blev bland annat en given anhalt den relativt billiga boxen ”Dario Argento-collection” som jag i likhet med många andra köpte på mig för ett antal år sedan. En övervikt av temats filmer är inspelade innan det sena 80-talet. Innan slutet av 50-talet tycks det inte finnas många italienska genrefilmer överhuvudtaget, så jag har börjat vid den naturliga startpunkten: Riccardo Fredas I Vampiri från 1957.
Under dessa tidiga år får vi ett antal filmer med mer eller mindre renodlat gotiskt innehåll, påminnande om de brittiska Hammer-filmerna från samma period. Men sedan börjar det undan för undan dyka upp bidrag från den genre som bör vara en av Italiens mest kända: giallo. Det tillhör väl närmast till allmänbildningen numera att veta att “giallo” kommer från det italienska ordet för ”gult” vilket i sin tur beror på att italienska pulp-deckare gavs ut med gula omslag.
Ursprunget ligger alltså bland deckare, med klassiska författarnamn som exempelvis Edgar Wallace och Raymond Chandler. Det som händer i film-giallon är att deckaren blandas upp med försvarliga element av thriller och skräck (samt en del av den gotiska skräckfilmens betoning på stämning). Dessutom lyfts det in ett fokus på det visuella och scenkonstruktion som gör att filmerna i bästa fall levererar något mer än bara en smaskig historia. Med i alla fall ett par av de mest kompetenta filmmakarna tvingas man inte sällan dra slutsatsen ”nå, men den var ju i alla fall snygg”.
Men smaskigt ska det ju också vara förstås. Generellt sett var de italienska filmerna (åtminstone under, säg, 60-80-talen) mer radikala än brittiska eller amerikanska produkter, mer makabra och mindre moraliska i sin hantering av samvetslösa mördare och hens olyckliga offer. Morden är inte sällan både brutala och grafiska, gärna också sexualiserade på ett eller annat sätt. För vi kommer inom ramen för årets Halloween-tema att få all anledning att återkomma till citatet som tillskrivs Edgar Allan Poe: ”the death of a beautiful woman […] is unquestionably the most poetical topic in the world”. Att de italienska filmkvinnorna är sköna säger sig självt. Det där med poesin kan däremot vara rätt tveksamt ibland.
Temat har dock inte uteslutande fokuserat på giallo-genren, bland annat kommer man ju i kontakt med det som kan kallas ”övernaturliga thrillers/skräckfilmer” bara genom att följa Dario Argentos utveckling. Jag har också plockat med ett par kannibal- och zombierullar som väl kanske inte är det mest upplyftande eller nyskapande som finns att se av tidiga 80-talsskräckisar men som samtidigt känns typiska för landets filmproduktion.
Så vad sägs om en lite dryg månads utflykt med den italienska stöveln på foten? Jag kan inte lova att årets Halloween-filmer alltid kommer att innehålla ett mått av god smak, inte heller skymten av normkritiska perspektiv. Socialrealism samt vettiga relationer mellan män och kvinnor lyser med sin frånvaro. Ingen som helst konsekvens i hur jag själv använder originaltiteln eller engelska (och ibland mer välkända) översättningar. Vad jag däremot kan garantera är ett par riktigt bra filmer, ett par rejäla stolpskott, klumpig dubbning, tuttar, buskiga mustascher samt en uppsjö mer eller mindre välfunna alternativa titlar.
Men innan vi drar igång imorgon är ni varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om de italienare som redan förekommit på bloggen (ofta inom ramen för tidigare Halloween-teman, sällan av toppkvalitet) och som därmed inte dyker upp under det här temat?
2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner
Seddok, l’erede di Satana/Atom Age Vampire (1960)
Non si sevizia un paperino/Don’t Torture a Duckling (1972)
Riti, magie nere e segrete orge nel trecento…/Black Magic Rites(1973)
Zombi 2/Zombie Flesh Eaters (1979)
Paura nella città dei morti viventi/City of the Living Dead (1980)
Zombi Holocaust/Dr. Butcher M.D. (1980)
Cannibal Holocaust (1980)
Virus/Hell of the Living Dead (1980)
Quella villa accanto al cimitero/The House by the Cemetery(1981)
…E tu vivrai nel terrore! L’aldilà/The Beyond (1981)
Le notti del terrore/Burial Ground (1981)
I nuovi barbari/The New Barbarians (1982)
Phenomena (1985)
Dèmoni/Demons (1985)
Dèmoni 2… l’incubo ritorna/Demons 2 (1986)
Il fantasma dell’opera/Phantom of the Opera (1988)
Killer Crocodile (1989)
Dellamorte Dellamore/Cemetery Man (1994)
That’s what HE said!