Cathy Newland. En helt vanlig, trevlig tjej som försöker bygga upp en blomsterbutik och som intresserar sig för den sjuka hustrun till servitören på dinern där hon brukar käka lunch. Som lyssnar på kristen popmusik i bilen och yogar för att nå inre frid (absolut inte för att stöta på den snygge yogaläraren!).

Så varför blir just hon utsatt för en brutal kidnappning? Varför blir just hon instängd i ett litet madrasserat rum i ett ödsligt beläget hus?

Tja, det är ju den frågan som 10×10 ägnar cirkus 80 minuter åt att besvara. För det blir relativt snabbt tydligt att mannen som huggit henne på parkeringen inte är någon vanlig sadistisk galning som väljer ut sina offer slumpvis. Nej, han har ett mycket specifikt syfte med att plocka med sig just Cathy så att han kan klämma ur henne den information han är ute efter.

Rent storymässigt kan jag tycka att 10×10 är helt ok, som thriller-utgångspunkt är den varken bättre eller sämre än mycket annat. Det utseendemässiga hantverket kan jag heller inte invända mot. Överhuvudtaget finns väl inget uppseendeväckande uselt med 10×10, men här finns heller inget som fångar vare sig uppmärksamhet eller känslor.

Det är nog inte alldeles enkelt att skruva till en sådan här enkel grundförutsättning till en fungerande långfilm och 10×10 kan möjligen ses som ett bevis för just den slutsatsen. Manusförfattaren Noel Clarke har inte knåpat ihop tillräckligt många intresseskapande scener och debuterande regissören Suzi Ewing har inte lyckats filma eller klippa ihop det hela till någon andlös spänningsaction.

Varken Kelly Reilly som Cathy eller Luke Evans som hennes kidnappare lyckas gjuta särskilt mycket liv i sina respektive personer. Inte minst Luke Evans hamnar på pottkanten eftersom berättelsen kräver betydligt mer agerande än han uppenbarligen är kapabel att leverera (eller Suzi Ewing var förmögen att klämma ur honom).

10×10 är den typen av film där man undrar hur projektet egentligen fick tillräckligt med ekonomisk backning för att både genomföras med ett par halvkända namn och sedan lanseras på DVD. Dessutom tycker jag inte att titeln är särdeles välfunnen eftersom tyngdpunkten i 10×10 inte i tillräckligt hög utsträckning ligger på Cathys madrasserade fängelsehåla.

En film som i väldigt få avseenden lyckas argumentera för sitt eget existensberättigande, helt enkelt.

Annonser