alt. titel: Sleepless, I Can’t Sleep
Ack, ni barnramsor. Vad skulle alla fantasilösa seriemördare vara utan er? Platt intet!
I Turin hittas ett par kvinnor brutalt mördade där en av dem hysteriskt pratade om en livsfarlig dvärg kort innan hon dog. Inget polisen blir särskilt glad över eftersom fallet med mördardvärgen har ansetts avslutat sedan 80-talet. Då hittades nämligen den förmodade gärningsmannen Vincenzo de Fabritiis död. Snipp, snapp, snut, case closed.
alt. titel: Eldfågeln
Den världsberömde baryton-sångaren Mario Vanni har bestämt sig. Han kommer inte på några villkors vis sätta sig fot i ett land där isbjörnar knallar omkring på gatorna och vars klimat kräver att han tar på sig ett så ovärdigt plagg som långkalsonger. Skit samma att den världsberömda Stockholmsoperan lagt fram ett synnerligen generöst erbjudande, han åker inte. Basta!
alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask
Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.
Bloggkollegan Fredrik gjorde mig nyfiken på Hasse Ekman. Fredrik har till och med skrivit en intressant bok om mannen ifråga — The Man from the Third Row. Är man det minsta Ekman-nyfiken (eller svensk film-dito) kan jag varmt rekommendera en genomläsning. Själv började jag med att titta på ett gäng Ekman-filmer och tänkte dela med mig av resultatet. Så för en tid framöver kommer bloggen att bjuda på en måndags-Ekman, kanske blir starten på veckan per automatik lite bättre av det?
***
Direktören Krister Dahl lever livets glada dagar. Varje morgon måste den hårt prövade betjänten Vårby ta hand om alla tomma champagneflaskor som dräller omkring hemma i Dahls luxuösa lägenhet. Varje kväll är Krister ute och äter med en ny flicksnärta som han ger fjantiga smeknamn (antagligen för att slippa minnas deras riktiga namn). Direktörsskapet på importfirman som han ärvde från sin far är knappast någon betungande uppgift, med konsekvensen att även firmans anställda tar det minst sagt lugnt på dagarna.
Fortsättning på inlägget från tidigare idag…
***
De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.
För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.
***
Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.
alt. titel: Terror at the Opera
Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.
”Nämen! Och det här har du köpt, helt utan anledning?!”
Nej, Dagmar lilla, din käre Arvid skänker inte bort pantbankshalsband helt utan anledning. För att ta till ett i sammanhanget mycket anakronistiskt talesätt: There’s no such thing as a free lunch. Eller skuldfria gåvor. Faktum är att Arvid återupptagit kontakten med sin gamla flamma Lydia Stille, gift Roslin. Lydia har till priset av dottern Marianne slitit sig loss från ett totalt kärlekslöst äktenskap (men i ärlighetens namn har hennes betydligt äldre make heller aldrig krävt att hon ska älska honom) och är nu fri att älska för (och med) Arvid.
Jag lovade ju att hjälpa er att välja bland Charlie Chan-filmerna. Nedan följer korta omdömen och betyg för Warner Olands 12 bevarande Chan-filmer. Mycket nöje!
Charlie Chan Carries On (1931) – Förlorad Fortsätt läsa ”X12: Charlie Chan (1931-1937)”
På förekommen anledning från Fiffis filmtajm som publicerade ett prinsessinlägg igår.
***
I tried to be like Grace Kelly/But all her looks were too sad/So I try a little Freddie/I’ve gone identity mad!
Det hade kanske varit ett intressantare experiment – att se Nicole Kidman som flamboyant glamrockare med överdimensionerade framtänder? Om inte annat hade kanske min medpublik, vilka verkade vara av samma årgång som Kelly själv, rockat loss med rollatorerna. Men Grace of Monaco bjuder inte på några dylika överraskningar, här spelar en vacker kvinna en annan vacker kvinna.
Rörliga bilder och tryckta ord 