Jag är uppenbarligen inte den enda som efter Denis Villeneuves Enemy frågade mig själv ”vad i helvete var det jag nyss såg?”. Sökfrasen ”enemy villeneuve analysis” ger nästan 300 000 träffar på Google.

Ska man se enbart till ytan handlar Enemy om universitetshistorieläraren Adam Bell. Adam synes leva ett ganska otillfredsställande liv, en evig vardagsmonotoni av föreläsningar, provrättning och glädjelöst sex med flickvännen. Fast med tanke på att de inte verkar spendera särskilt många timmar i varandras sällskap och att hon alltid lämnar Adam efter (eventuellt) fullbordat faktum skulle hon nästan lika gärna kunna vara en prostituerad som han betalar för att agera som en flickvän istället för någon som kostar pengar.

Av en ren slump (or is it?!) ser Adam en film där en av statisterna äger en slående likhet med honom själv. Faktum är att skådisen Daniel St. Claire är så lik Adam att läraren börjar uppvisa något slags nervöst sammanbrott. Adam luskar rätt på att Daniel St. Claire egentligen heter Anthony Claire och börjar smyga på sin dubbelgångare.

Denis Villeneuve själv ska tydligen ha sagt att om man bara ser Enemy tillräckligt många gånger ska allt bliva uppenbarat men jag ställer mig ärligt talat lite frågande till det. Filmen faller för min del sönder i två olika delar och jag kan inte riktigt få ihop dem.

Den ena handlar om Adam/Anthony och är sannolikt hyfsat logisk om man bara kan acceptera att Enemy inte berättas i en kronologisk linje. Samtidigt ser jag lite väl många hänvisningar till att vi som tittare får Enemy berättad för oss genom Adam/Anthonys ögon och att han är en opålitlig berättare. Det känns för min del som en fuskig bakdörr.

Men absolut, det förekommer hänvisningar till dikotomin ordning-kaos och att totalitarism och diktatur handlar om att återupprepa mönster och kväva individuella uttryck. Det köper jag. I så motto är det inga större problem att tolka Enemy som en i grunden rätt klassisk historia om dubbla personligheter och identitetsklyvning. Det skulle exempelvis förklara varför alla inblandade reagerar som om verkligheten fullkomligt rämnar vid upptäckten av likheten mellan Adam och Anthony istället för att hantera fenomenet som en märklig slump.

I det perspektivet blir heller inte det inledande citatet, ”Chaos is order yet undeciphered”, särskilt märkligt. Slump är bara en mer acceptabel form av kaos, ytterligare betonat av svarta tavlan i hans föreläsningssal där orden ”order” och ”chaos” är sammankopplade med typ sjutusen pilar i alla upptänkliga riktningar.

Där jag tycker att Enemy fallerar rejält är emellertid sammankopplingen mellan kontroll, ordning och kaos å ena sidan och de förekommande spindelassociationerna å den andra. Den krävande kvinnan som en spindel, vilken förtär sin manlige partner (eller son), är förvisso en välbekant symbol men jag tycker som sagt inte att de bilderna gifter särskilt väl med splittringen Adam/Anthony. Ur min synvinkel har Villeneuve velat gapa över lite för mycket när han skulle ha nöjt sig med ett symbolspråk.

I slutänden känner jag detsamma inför Enemy som många av österrikaren Michael Hanekes filmer – en bra upptakt och uppskruvande av spänning men bristande i förlösning. Rent tekniskt uppvisar Enemy ett imponerande handlag från Villeneuves sida. Staden (Toronto), hus och lägenheter uppvisar alla ett urvattnat ljus och en stämning som andas klaustrofobi och sjaskighet. Jake Gyllenhaal lyckas med små medel förmedla två vitt skilda personligheter som Adam/Anthony i så pass hög utsträckning att jag närmast uppfattar dem som två olika personer, hur lika de än må vara utseendemässigt.

Efter lite utforskning av alla teorier som florerar på världswebben är jag faktiskt ändå lite nyfiken på en omtitt av Enemy, vilket jag faktiskt inte alls var efter direkt avslutad titt (tyvärr gav en sådan inte särskilt mycket fler eller klarare svar). Men trots att Enemy kittlar alla möjliga hjärnsynapser kan jag ändå inte tycka att dess halvkvädna visor är ens hälften så bra som exempelvis Sicario.