Det är lika bra att erkänna det: jag har stora problem med Anna Odells X & Y. (Och det beror faktiskt inte på att jag, varje gång titeln dyker upp, blir påmind om den där MAD-serien som i original hette Spy vs. Spy.) Antingen kan jag helt enkelt tolka den problematiska känslan som ett utslag av att jag faktiskt sett en (i mina ögon) dålig film. Eller också handlar det om att innehållet stör mig och att den därmed redan per automatik bevisat sitt existensvärde.

Jag har själv oerhört svårt att sätta ned foten i den här frågan. Det finns absolut element i X & Y som är både roliga och tankeväckande men helheten tilltalar mig inte. Vi kastas rakt in i en slags förhörssituation mellan huvudpersonerna Anna Odell och Mikael Persbrandt som är minst sagt stel. Hon frågar vilket djur han identifierar sig med, han säger ”stäppvarg” (ingen vanlig jäkla varg för Micke P, inte, och jag får irritationsklåda av den pretentiösa Hermann Hesse-referensen). Hon fråga lite trevande om manlig kontra kvinnlig sexualitet och de för ett plågsamt styltigt ”samtal” om att att uppfyllas kontra att bli uppfylld.

Men så bryts scenen och vi sitter plötsligt i ett redigeringsrum med Anna Odell och två producenter som just stängt av filmen. Ok, nu är jag kanske med på banan – det kommer alltså att finnas både ett och två metalager i den här produktionen? Filmens utgångspunkt förstärks ytterligare av att Odell förklarar att hennes projekt med Persbrandt ska handla om att utforska olika sidor av sig själv. Vem är vi och vem vill vi vara? Gränsen mellan verklighet och fiktions ska suddas ut, något som artikuleras genom att de två huvudpersonerna utrustas med tre sinsemellan olika alter egon spelade av kända svenska och danska skådespelare. Exempelvis är Vera Vitali Odells utlevande och utmanande sida medan Trine Dyrholm är Persbrandts konstnärliga och intellektuella dito.

Ok, så en film om identitet och roller. Plus kontrasten mellan manligt och kvinnligt? Plus en beskrivning av själva skapandeprocessen eftersom filmen tycks utvecklas organiskt inför våra ögon, nästan som en dokumentär?

Jag har inga större problem med att kategoriskt såga en dålig film, men i fallet X & Y är jag benägen att hemfalla åt den något fegare slutsatsen att jag kanske inte ”förstod” den. Eller i alla fall inte kunde relatera till den. Att gestalta en personlighet i flera tydliga stereotyper är ju knappast nyskapande i sig (hej, Inside Out) och de utbyten som spelades upp kändes, för mig, som väldigt specifika för just Anna Odell och Mikael Persbrandt. Jag upplever alltså inte att Odell, Persbrandt eller deras sex ställföreträdare säger någon allmängiltigt och generellt om vare sig mänsklighet eller manligt och kvinnligt. I alla fall inte så generellt att jag kunde känna mig inkluderad i det.

Rent hantverksmässigt tycker jag också att filmen blir sämre av att det inte finns någon tydligt riktning eller slutpunkt i metalagren som jag uppfattar är tänkta att säga något om den skapande processen, utforskandet i sig. Vad menar egentligen Odell med att låta både skådisar och producenter stressa över att hon som manusförfattare och regissör aldrig kan klämma ur sig ett manus? Är hon själv stressad över att arbeta organiskt med bara en lång rad ”övningar”? Vill hon lyfta eller förstöra antingen sina dåliga sidor, sig själv eller sin produkt? Utan något mål med utforskandet har jag svårt att uppfatta det hela som något mer än lösryckta funderingar som hamnar lite både här och var i avsaknad av struktur eller systematik.

Det som emellertid blir intressant med titten på X & Y är att filmen tvingar mig att formulera något som jag tidigare inte tänkt särskilt aktivt på. Detta att den inte är tydlig huruvida det vi ser är verklighet eller fiktion är störande. För mig är det uppenbarligen viktigt att kunna upprätta någon skiljelinje eller gräns mellan de två eftersom de bestämmer hur jag närmar mig och upplever en film eller en bok. Verklighet eller fiktion dikterar sins emellan olika ”varför?” Verklighet ställer i mina ögon högre krav på engagemang, vilka devalveras om det plötsligt finns tveksamheter kring riktigheten i det som sägs eller händer. Jag tror inte att jag är den enda som tycker att det är skillnad på att exempelvis se en film om en person som har cancer eller en som bara spelar cancersjuk men i själva verket är frisk som en nötkärna.

Så nej, jag förstod inte X & Y. Och även om den hela tiden balanserar farligt nära gränsen att motivera hela sitt existensberättigande med att vara ”gränslös” kan jag heller inte döma ut den som en undermålig produkt, det var den lite för intressant för. Men jag är på inga villkors vis sugen på att se om filmen – dess stora behållning låg helt klart i det efterföljande samtalet om den och inte i filmupplevelsen i sig.

Och vilka är bättre att diskutera film med än filmspanarna? Vill ni läsa mer positiva omdömen om X & Y tror jag att ni med fördel kan hoppa över till:
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird