X & Y (2018)

Det är lika bra att erkänna det: jag har stora problem med Anna Odells X & Y. (Och det beror faktiskt inte på att jag, varje gång titeln dyker upp, blir påmind om den där MAD-serien som i original hette Spy vs. Spy.) Antingen kan jag helt enkelt tolka den problematiska känslan som ett utslag av att jag faktiskt sett en (i mina ögon) dålig film. Eller också handlar det om att innehållet stör mig och att den därmed redan per automatik bevisat sitt existensvärde.

Jag har själv oerhört svårt att sätta ned foten i den här frågan. Det finns absolut element i X & Y som är både roliga och tankeväckande men helheten tilltalar mig inte. Vi kastas rakt in i en slags förhörssituation mellan huvudpersonerna Anna Odell och Mikael Persbrandt som är minst sagt stel. Hon frågar vilket djur han identifierar sig med, han säger ”stäppvarg” (ingen vanlig jäkla varg för Micke P, inte, och jag får irritationsklåda av den pretentiösa Hermann Hesse-referensen). Hon fråga lite trevande om manlig kontra kvinnlig sexualitet och de för ett plågsamt styltigt ”samtal” om att att uppfyllas kontra att bli uppfylld.

Men så bryts scenen och vi sitter plötsligt i ett redigeringsrum med Anna Odell och två producenter som just stängt av filmen. Ok, nu är jag kanske med på banan – det kommer alltså att finnas både ett och två metalager i den här produktionen? Filmens utgångspunkt förstärks ytterligare av att Odell förklarar att hennes projekt med Persbrandt ska handla om att utforska olika sidor av sig själv. Vem är vi och vem vill vi vara? Gränsen mellan verklighet och fiktions ska suddas ut, något som artikuleras genom att de två huvudpersonerna utrustas med tre sinsemellan olika alter egon spelade av kända svenska och danska skådespelare. Exempelvis är Vera Vitali Odells utlevande och utmanande sida medan Trine Dyrholm är Persbrandts konstnärliga och intellektuella dito.

Ok, så en film om identitet och roller. Plus kontrasten mellan manligt och kvinnligt? Plus en beskrivning av själva skapandeprocessen eftersom filmen tycks utvecklas organiskt inför våra ögon, nästan som en dokumentär?

Jag har inga större problem med att kategoriskt såga en dålig film, men i fallet X & Y är jag benägen att hemfalla åt den något fegare slutsatsen att jag kanske inte ”förstod” den. Eller i alla fall inte kunde relatera till den. Att gestalta en personlighet i flera tydliga stereotyper är ju knappast nyskapande i sig (hej, Inside Out) och de utbyten som spelades upp kändes, för mig, som väldigt specifika för just Anna Odell och Mikael Persbrandt. Jag upplever alltså inte att Odell, Persbrandt eller deras sex ställföreträdare säger någon allmängiltigt och generellt om vare sig mänsklighet eller manligt och kvinnligt. I alla fall inte så generellt att jag kunde känna mig inkluderad i det.

Rent hantverksmässigt tycker jag också att filmen blir sämre av att det inte finns någon tydligt riktning eller slutpunkt i metalagren som jag uppfattar är tänkta att säga något om den skapande processen, utforskandet i sig. Vad menar egentligen Odell med att låta både skådisar och producenter stressa över att hon som manusförfattare och regissör aldrig kan klämma ur sig ett manus? Är hon själv stressad över att arbeta organiskt med bara en lång rad ”övningar”? Vill hon lyfta eller förstöra antingen sina dåliga sidor, sig själv eller sin produkt? Utan något mål med utforskandet har jag svårt att uppfatta det hela som något mer än lösryckta funderingar som hamnar lite både här och var i avsaknad av struktur eller systematik.

Det som emellertid blir intressant med titten på X & Y är att filmen tvingar mig att formulera något som jag tidigare inte tänkt särskilt aktivt på. Detta att den inte är tydlig huruvida det vi ser är verklighet eller fiktion är störande. För mig är det uppenbarligen viktigt att kunna upprätta någon skiljelinje eller gräns mellan de två eftersom de bestämmer hur jag närmar mig och upplever en film eller en bok. Verklighet eller fiktion dikterar sins emellan olika ”varför?” Verklighet ställer i mina ögon högre krav på engagemang, vilka devalveras om det plötsligt finns tveksamheter kring riktigheten i det som sägs eller händer. Jag tror inte att jag är den enda som tycker att det är skillnad på att exempelvis se en film om en person som har cancer eller en som bara spelar cancersjuk men i själva verket är frisk som en nötkärna.

Så nej, jag förstod inte X & Y. Och även om den hela tiden balanserar farligt nära gränsen att motivera hela sitt existensberättigande med att vara ”gränslös” kan jag heller inte döma ut den som en undermålig produkt, det var den lite för intressant för. Men jag är på inga villkors vis sugen på att se om filmen – dess stora behållning låg helt klart i det efterföljande samtalet om den och inte i filmupplevelsen i sig.

Och vilka är bättre att diskutera film med än filmspanarna? Vill ni läsa mer positiva omdömen om X & Y tror jag att ni med fördel kan hoppa över till:
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

7 reaktioner till “X & Y (2018)”

  1. Jag kan förstå det du har invändningar emot, jag skulle säkert (och har säkerligen redan gjort ett otal gånger) kunna dissa en film på exakt samma grunder men det var ”nåt” med filmen som fascinerade mig från allra första scenen, ja, till den sista. Vad som är verklighet och inte är en intressant fråga på många plan. 🙂

  2. Jag tycker att det känns som att du ”fattade” filmen ganska bra, om man utgår från de frågeställningar som filmen väcker hos dig 🙂

    Du skriver:
    ”Vad menar egentligen Odell med att låta både skådisar och producenter stressa över att hon som manusförfattare och regissör aldrig kan klämma ur sig ett manus? Är hon själv stressad över att arbeta organiskt med bara en lång rad ”övningar”? Vill hon lyfta eller förstöra antingen sina dåliga sidor, sig själv eller sin produkt?”

    Svaret är kanske inte poängen här, utan reflektionen?

    Sedan tror inte jag att man ska tolka sammanblandningen av fiktion och verklighet så bokstavligt, om man utgår från din jämförelse med en cancersjuk skådis eller en skådis som spelar cancersjuk. Det är väl uppenbart att Odell och Persbrandts alter egon spelar sina tilldelade roller? Vera är ju inte Vera i filmen, hon spelar en sida av Odell, osv. Jag tror mixen ligger nånstans i skärpunkten mellan manus och improvisation, och att Odell, för att förstärka känslan, valt att korsklippa mellan scener (tex i förhörsrummet) där Mikael och Anna pratar med varandra, och scener där de har bytts ut till sina alter egon fast de pratar om samma saker. Användandet av alter egon är väl ett sätt att visa att vi använder oss av olika sidor hos oss själva i olika situationer, och att dessa kan växla relativt fort. Inside Out är ju egentligen en lysande jämförelse. Köper du den filmen bara för att den ”påstår” sig vara fiktiv? Den handlar ju också om att olika känslor (”jag”) styr vår personlighet, skillnaden är väl bara den att Odell använder sig av sig själv och Persbrandt för att berätta detta.

    Hehe, och jag tycker ju att de delar som du stör dig på, högtravande Hesse-referenser t.ex, är ren och skär underhållning. För om något så visar väl filmen att Persbrandt ÄR pretentiös (vilket är kul), men det framgår ju i filmen att det egentligen handlar om en osäkerhet hos honom, vilket gör honom mänsklig. Ur det perspektivet tycker jag att Odells undersökande av identiteter är allmängiltig, för jag tänker att alla har svagheter och osäkerheter kring sin person. Att Odell använder sig själv som exempel är väl helt enkelt hennes sätt att närma sig och förstå identitet.

    Man får ju heller inte glömma att hon är konstnär, inte en skolad filmregissör, så kravet på raka linjer och tydliga slutsatser är kanske inte vad man bör förvänta sig.

  3. @Cecilia: Wow, vilken maffig kommentar — tack! Som en tidig julklapp 😀 Visst är det uppenbart att alter egona spelar olika sidor av MP och AO, men som tex i fallet med AO’s rädda person tycker jag att det är väldigt oklart om han hela tiden gestaltar AO’s nojor eller mår dåligt av situationen sas på egen hand (tror jag använde det exemplet även hos dig?) Och ja, Inside Out köper jag rakt av eftersom jag uppfattar den som en fiktion, en symbolism för att gestalta känslor. Jag behöver aldrig fundera på vad som är privat eller offentligt tex i fallet Joy.

    Jag håller med om att alla har svagheter och osäkerheter men eftersom AO’s i det här fallet blir ganska tajt kopplade till hennes person och tex bakgrund i psykisk ohälsa samt sugenhet på Persbrandt har jag svårt att se dem som tillräckligt allmängiltiga

  4. Odell är i mina ögon alltid intressant att läsa om men jag blir lite stressad av henne – det är något i hennes blick som ger mig obehag – kanske den oxå är ett konstprojekt? Någon dag ska jag se hennes filmer men f.n är jag lite lättsammare till sinnes och väljer något mer lättuggat.

  5. @Filmitch: Själv har jag svårt för hennes röst men du har rätt, det är något med ögonen också. Kanske kombinationen tonlös röst och intensiva ögon som inte riktigt lirar ihop?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: