Orca (2020)

”When life gives you lemons, make lemonade”.
”When the winds of change blow, some people build walls and others build windmills”.

Det finns som bekant tusen och en varianter på hurtfriska tillrop som ska förmedla en glaset-är-halvfullt-foten-i-kläm-jajjamensann-can-do-attityd. En slags filmisk motsvarighet har föga överraskande börjat dyka upp i pandemins spår. David F. Sandberg och Lotta Losten har exempelvis gjort kortfilmerna Shadowed och Good Enough (en behind the scenes-film om arbetet med Shadowed). Ett gäng regissörer har gjort episodskräckisen Isolation (för närvarande i post-production-stadiet vad det verkar).

Fortsätt läsa ”Orca (2020)”

X & Y (2018)

Det är lika bra att erkänna det: jag har stora problem med Anna Odells X & Y. (Och det beror faktiskt inte på att jag, varje gång titeln dyker upp, blir påmind om den där MAD-serien som i original hette Spy vs. Spy.) Antingen kan jag helt enkelt tolka den problematiska känslan som ett utslag av att jag faktiskt sett en (i mina ögon) dålig film. Eller också handlar det om att innehållet stör mig och att den därmed redan per automatik bevisat sitt existensvärde.

Fortsätt läsa ”X & Y (2018)”

Min så kallade pappa (2014)

Min så kallade pappaPoängen med föräldrar är väl att finnas där för sina barn. Att se till att småttingarna tränar sig i tilltro på den egna förmågan och självständighet tills de är klara att stå på egna ben och få egna barn. Så att cykeln kan gå ett nytt varv.

Så borde det vara men vi vet alla att det inte alltid är så. Ibland verkar det snarare som om föräldrar finns till enbart för att torpedera sina avkommors chans till ett schysst liv. Och så klurigt är tillvaron ordnad att de kan fixa en sådan sak utan att ens vara där. Kanske alldeles särskilt utan att ens vara där.

Fortsätt läsa ”Min så kallade pappa (2014)”