Catfish (2010)

Ponera att du är en kvinna som känner att åren och kroppen sprungit iväg medan du inte alls hängt med. Någonstans, alldeles för långt bak i historien, ligger dansardrömmarna i kras och nu ägnar du dina dagar om att ta hand om hemmaboende barn varav två har grava fysiska och mentala funktionsnedsättningar. Är det kanske så konstigt att du är sugen på lite fart och fläkt, lite spänning och romantik i livet? Och vad är en bättre tillhandahållare av det än det världsvida nätet?

Vid pass 2009, tre år efter att nätverket öppnats för alla över tretton år och med en fungerade e-mailadress, hade Facebook 300 miljoner användare. Mindre än 2 år senare hade det antalet fördubblats. Men allt var förstås inte hallontårta och sockerdricka på sajten. Som i så många andra fall drar den typen av sociala fenomen till sig både bra och dåliga element. Entertainment Weekly kommenterade redan 2009 att Facebook var en utmärkt sajt för att inte bara påminnas om kollegors födelsedagar utan också för att kunna hålla koll på sitt ex.

Att vissa människor använt nätet för att skapa sig en persona, en karaktär som är mer eller mindre losskopplad från de själva eller deras eget liv var knappast en ny företeelse men Facebook gav förstås oanade möjligheter för ett sådant beteende. Ogillar du ditt utseende? Ladda upp en profilbild på en katt istället! Känns CV:t inte tillräckligt imponerande? Hitta på ett par roligare jobb! Inte tillräckligt många vänner? Skapa ett gäng nya profiler och hooka upp med dem!

Möjligen kan man hävda att Facebook-användare anno 2010 borde ha varit mer på sin vakt, mer misstänksamma, men det är alltid lätt att vara efterklok. Så när dansfotografen Nev Schulman får en tavla som en åttaårig flicka, målad utifrån ett av hans fotografier, ifrågasätter han inte vare sig tavlan eller flickan utan blir förstås både glad, smickrad och tacksam. Snart har han tät kontakt med både flickan Abby, hennes mamma Angela och, inte minst, Abbys syster Megan som är en riktig liten godbit.

Megans profil är full med bilder på en pangbrud och trevliga kompisar. Både hon och Nev är vackra människor, gillar djur och musik – a match made in heaven! Snart utbyter de allt hetare sms men det är när Megan skryter lite för mycket med sina musikaliska förmågor som fasaden börjar krackelera. Det går nämligen rätt snabbt för Nev, brorsan Ariel och kompisen Henry att hitta alla ”Megans” låtar på exempelvis YouTube. Kan det vara så att Megan hittat på en del av sin Facebook-persona? Finns hon ens i sinnevärlden?

Det var rätt svårt att undvika snacket om Catfish när den kom och på dokumentären följde dessutom en slags realityserie (vilken fortfarande tycks vara igång) på MTV där Nev och en Max Joseph avslöjar falska Facebookprofiler. Själva ”mysteriet” kom alltså inte som någon större överraskning för min del. Däremot hade jag ett vagt minne om att det hela skulle vara en ren mockumentär och det tycks inte vara fallet. Så kvinnan som Nev till slut möter och konfronterar är verkligen den Angela som låtsades vara Megan för att kunna behålla kontakten med den unge och snygge fotografen.

Och med den vetskapen i bagaget blir Catfish till en ganska sorglig historia som det så ofta blir när människor tvingas konfronteras med sina livslögner. Hade Nev inför kameran blivit mer upprörd och kanske skällt ut Angela för hennes känslomässiga bedrägeri hade jag säkert reflekterat mer över hur pass dum och lurad han måste ha känt sig. Men han hanterar hela grejen så bra och med så mycket hänsyn till Angelas känslor och situation att allt fokus hamnar på en djupt olycklig kvinna som ljugit om både högt och lågt för att finna någon slags mening i sitt liv.

Catfish är en bra dokumentär. Dramaturgin i det gradvisa avslöjandet av Angela är spännande och välregisserat. Samtidigt går ”historien” inte ut på att göra bort henne inför kameran utan sätter bara ljus på hennes omöjliga situation. Och från Nevs perspektiv blir det hela också en tydlig påminnelse om att man inte kan ta särskilt mycket för givet när det kommer till nätrelationer.