Måndags-Ekman: Med dej i mina armar (1940)

Bloggkollegan Fredrik gjorde mig nyfiken på Hasse Ekman. Fredrik har till och med skrivit en intressant bok om mannen ifråga — The Man from the Third Row. Är man det minsta Ekman-nyfiken (eller svensk film-dito) kan jag varmt rekommendera en genomläsning. Själv började jag med att titta på ett gäng Ekman-filmer och tänkte dela med mig av resultatet. Så för en tid framöver kommer bloggen att bjuda på en måndags-Ekman, kanske blir starten på veckan per automatik lite bättre av det?

***

Direktören Krister Dahl lever livets glada dagar. Varje morgon måste den hårt prövade betjänten Vårby ta hand om alla tomma champagneflaskor som dräller omkring hemma i Dahls luxuösa lägenhet. Varje kväll är Krister ute och äter med en ny flicksnärta som han ger fjantiga smeknamn (antagligen för att slippa minnas deras riktiga namn). Direktörsskapet på importfirman som han ärvde från sin far är knappast någon betungande uppgift, med konsekvensen att även firmans anställda tar det minst sagt lugnt på dagarna.

Och så här hade det kunnat pågå tills dess att Krister antingen söp ihjäl sig på champagne och Vårbys starka drinkar eller tvingades gå i förnedrande konkurs (och därmed inte längre exempelvis ha råd med en barberare för att underhålla sin minutiöst managerade tangorabatt). Men golf är en farlig fritidssyssla – den här söndagen får Krister en boll i skallen och tappar minnet.

Krister vill för allt i världen inte att det ska komma ut att han inte längre vet vem han är (av skäl som han inte behagar dela med sig av till oss i publiken) och han fejkar sig därför fram så gott det går. Och det går ju ganska så bra, särskilt som han snart träffar på sin ex-fru Barbro och blir störtkär i den vackra operasångerskan. Barbro verkar i sin tur ha gått och väntat på en sådan här utveckling och gör Krister extra nöjd med arrangemanget genom att insistera på att de inte ska ”prata om det gamla”. Men nu råkar Barbro redan vara ivrigt uppvaktad av amanuensen Felix, vilken genom sina icke figur-sydda kavajer och tjocka glasögon förstås inte kan komma i fråga som kavaljer när nu den elegante Krister åter dykt upp på spelplanen.

Studio S släppte en massa Hasse Ekman-filmer som kostade nära nog ingenting och då var det ju bara att passa på. Med dej i mina armar är Ekmans regidebut och en mycket habil sådan måste jag säga. Historien som sådan är en charmig bagatell där man inte bryr sig så mycket om att saker och ting inte alltid är riktigt rimliga. Som till exempel det faktum att Krister med en gång limmar på Barbro, trots att han vid tillfället tror sig vara både gift och fembarnsfar.

Edvin Adolphson och Karin Ekelund är både charmiga och roliga tillsammans samt väl uppbackade av Thor Modéen som Vårby (en anglofil av stora mått) och Stig Järrel som Felix. Ska vi vara helt ärliga är det i och för sig männen som får ta hem de flesta humoristiska poängerna medan Karin Ekelund mest är en sångfågel iförd gräddbakelseklänningar. Men när Adolphson blir nästan gråtfärdig över ett foto föreställande sin inbillade barnaskara eller Järrel försöker muntra upp Ekelund genom att fresta med intrikata schack-problem gör det inte så mycket. Och det är faktiskt ganska roligt när Ekelund ska låtsas vara sjuk men inte vill lägga ned huvudet på kudden för att inte förstöra sin frisyr.

För att vara en historia som bygger på beprövade koncept som identitetsförvirring och minnesförlust, grepp som lätt kan bli både långdragna och oerhört krystade, håller Med dej i mina armar ett effektivt tempo och lyckas dessutom klämma fram en riktigt smidig upplösning. Mera Hasse Ekman? Ja, tack gärna!

Även bloggkollegan Henke körde igenom ett gäng Ekman-filmer för ungefär tre år sedan på Fripps filmrevyer, Med dej i mina armar var en av dem.

Annons