You are currently browsing the tag archive for the ‘Michael Haneke’ tag.

Jag är uppenbarligen inte den enda som efter Denis Villeneuves Enemy frågade mig själv ”vad i helvete var det jag nyss såg?”. Sökfrasen ”enemy villeneuve analysis” ger nästan 300 000 träffar på Google.

Ska man se enbart till ytan handlar Enemy om universitetshistorieläraren Adam Bell. Adam synes leva ett ganska otillfredsställande liv, en evig vardagsmonotoni av föreläsningar, provrättning och glädjelöst sex med flickvännen. Fast med tanke på att de inte verkar spendera särskilt många timmar i varandras sällskap och att hon alltid lämnar Adam efter (eventuellt) fullbordat faktum skulle hon nästan lika gärna kunna vara en prostituerad som han betalar för att agera som en flickvän istället för någon som kostar pengar.

Av en ren slump (or is it?!) ser Adam en film där en av statisterna äger en slående likhet med honom själv. Faktum är att skådisen Daniel St. Claire är så lik Adam att läraren börjar uppvisa något slags nervöst sammanbrott. Adam luskar rätt på att Daniel St. Claire egentligen heter Anthony Claire och börjar smyga på sin dubbelgångare.

Denis Villeneuve själv ska tydligen ha sagt att om man bara ser Enemy tillräckligt många gånger ska allt bliva uppenbarat men jag ställer mig ärligt talat lite frågande till det. Filmen faller för min del sönder i två olika delar och jag kan inte riktigt få ihop dem.

Den ena handlar om Adam/Anthony och är sannolikt hyfsat logisk om man bara kan acceptera att Enemy inte berättas i en kronologisk linje. Samtidigt ser jag lite väl många hänvisningar till att vi som tittare får Enemy berättad för oss genom Adam/Anthonys ögon och att han är en opålitlig berättare. Det känns för min del som en fuskig bakdörr.

Men absolut, det förekommer hänvisningar till dikotomin ordning-kaos och att totalitarism och diktatur handlar om att återupprepa mönster och kväva individuella uttryck. Det köper jag. I så motto är det inga större problem att tolka Enemy som en i grunden rätt klassisk historia om dubbla personligheter och identitetsklyvning. Det skulle exempelvis förklara varför alla inblandade reagerar som om verkligheten fullkomligt rämnar vid upptäckten av likheten mellan Adam och Anthony istället för att hantera fenomenet som en märklig slump.

I det perspektivet blir heller inte det inledande citatet, ”Chaos is order yet undeciphered”, särskilt märkligt. Slump är bara en mer acceptabel form av kaos, ytterligare betonat av svarta tavlan i hans föreläsningssal där orden ”order” och ”chaos” är sammankopplade med typ sjutusen pilar i alla upptänkliga riktningar.

Där jag tycker att Enemy fallerar rejält är emellertid sammankopplingen mellan kontroll, ordning och kaos å ena sidan och de förekommande spindelassociationerna å den andra. Den krävande kvinnan som en spindel, vilken förtär sin manlige partner (eller son), är förvisso en välbekant symbol men jag tycker som sagt inte att de bilderna gifter särskilt väl med splittringen Adam/Anthony. Ur min synvinkel har Villeneuve velat gapa över lite för mycket när han skulle ha nöjt sig med ett symbolspråk.

I slutänden känner jag detsamma inför Enemy som många av österrikaren Michael Hanekes filmer – en bra upptakt och uppskruvande av spänning men bristande i förlösning. Rent tekniskt uppvisar Enemy ett imponerande handlag från Villeneuves sida. Staden (Toronto), hus och lägenheter uppvisar alla ett urvattnat ljus och en stämning som andas klaustrofobi och sjaskighet. Jake Gyllenhaal lyckas med små medel förmedla två vitt skilda personligheter som Adam/Anthony i så pass hög utsträckning att jag närmast uppfattar dem som två olika personer, hur lika de än må vara utseendemässigt.

Efter lite utforskning av alla teorier som florerar på världswebben är jag faktiskt ändå lite nyfiken på en omtitt av Enemy, vilket jag faktiskt inte alls var efter direkt avslutad titt (tyvärr gav en sådan inte särskilt mycket fler eller klarare svar). Men trots att Enemy kittlar alla möjliga hjärnsynapser kan jag ändå inte tycka att dess halvkvädna visor är ens hälften så bra som exempelvis Sicario.

Annonser

Många kvinnor skulle sannolikt bli helt förstörda av en sådan brutal överfallsvåldtäkt i hemmet som Michèle Leblanc utsätts för. Men Michèle kastar de trasiga klädesplaggen i soppåsen, tar ett bad samt ett blodprov för eventuella könssjukdomar och fortsätter livet mer eller mindre som vanligt med jobbet som VD över ett spelföretag i huvudfokus.

Läs hela inlägget här »

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

Läs hela inlägget här »

Jag klänger mig kvar i Oscars-ilet, för det här är helt enkelt en sjujävla Oscars-film! Eller vad sägs om en nominering för bästa film och vinst för bästa utländska? Jag pratar också om den i senaste poddavsnittet (med det respektabla numret 131) från Snacka om film! Läs först och lyssna sedan. Lyssna först och läs sedan. There’s no end to the possibilities!

***

När ska någon sätta sig ned och göra ett avancerat fandom-flödesschema över Michael Haneke och hans rollfigurer Anne och Georges Laurent? Det mig tog ända fram till titten på Amour att inse att de namnen återkommer ofta hos den österrikiske regissörens filmer. Ända sedan Der siebente Kontinent faktiskt, även om de då tysktalande ”Anna” och ”Georg” förstås fått ett annat efternamn.

Läs hela inlägget här »

Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Läs hela inlägget här »

Das Weisse Bandalt. titel: Det vita bandet, The White Ribbon

Filmens berättare lovar publiken med en gång att händelserna i den lilla byn Eichwald som han ska berätta om kanske kan kasta lite ljus över Tysklands historia. Samtidigt underminerar han sin egen berättelse genom att påpeka att han inte säkert vet om allt som hände är sant och att vissa saker enbart utgår från hörsägen.

Läs hela inlägget här »

2007 var året för så världsomvälvande händelser som att Bulgarien och Rumänien gick med i EU och giftermålet mellan Kate Moss och Peter Doherty (how’s that working out for ’ya?). Modellen, dokusåpaskådisen och i största allmänhet skandalkändisen Anna Nicole Smith dör av en överdos och sökande efter lilla Madeleine McCann får en enorm uppmärksamhet. I övrigt tycks året mest vara fyllt av global uppvärmning, krig och självmordsattacker på diverse flygplatser och andra institutioner.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Crouching Tiger, Hidden Dragon

Crouching tigerMöjligen skulle man kunna se filmintresse som en nackdel, i det att man allt som oftast blir påmind om hur snabbt tiden går. I min skalle är nämligen Ang Lees wuxia Crouching Tiger, Hidden Dragon en rätt ny film. Och så inser man en dag att den faktiskt har tretton år på nacken…

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pianisten, The Piano Teacher

Lite Oscarsanstrykning kan vi väl ha här på Rörliga bilder också? Michael Hanekes Amour är i årets gala nominerad i flera kategorier, bland annat både Bästa utländska film och Bästa film.

***

PianistenErika är pianolärarinna men på en något mer avancerad nivå än kommunal musikskola där man lär sexåringar att spela ”Till Paris”. Hon är medlem av en exklusiv grupp lärare, vars elever slåss om att få en chans att spela för dem. Omgivningen är synbarligen imponerad och ibland kanske till och med lite skrämd av den strama, allvarliga kvinnan (som inte tvekar att ge sina elever ordentliga avhyvlingar) och hennes talang. Med håret i knut, beiga tröjor, strikta kjolar och förnuftigt lågklackade skor ser Erika helt enkelt ut som en klassisk KulturTant.

Läs hela inlägget här »

Idag hänger jag och Fiffi hos Sara på Glory Box för ett flerbloggstyckande om tyske regissören Michael Haneke. Hoppa över dit vetja och se hur jag upplevde hans amerikanska remake av sin egen Funny Games från 1997.

***

Det börjar vara dags att lägga ut den texten här också:

Tidigare var jag en ivrig följeslagare till ANTM (för de icke initierade: America’s Next Top Model). De aspirerande modellernas idoga försäkran om att fotosessioner minsann inte var så lätta som de såg ut och Miz Tyras eviga försök att få dem att gråta hade en nästan hypnotisk charm. Av någon anledning har jag alltid kommit ihåg deltagaren (dock inte till namnet) som med sin obligatoriskt miserabla levnadshistoria (vilken ANTM givetvis skulle kursändra) kom dragandes med en man som stuckit från henne och deras gemensamma barn. Trots att man förstod att det var ett tag sedan stirrade tjejen fortfarande vildögt chockad in i kameran och frågade ”Why? I did everything right!”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser