Enemy (2013)

Jag är uppenbarligen inte den enda som efter Denis Villeneuves Enemy frågade mig själv ”vad i helvete var det jag nyss såg?”. Sökfrasen ”enemy villeneuve analysis” ger nästan 300 000 träffar på Google.

Annonser

Elle (2016)

Många kvinnor skulle sannolikt bli helt förstörda av en sådan brutal överfallsvåldtäkt i hemmet som Michèle Leblanc utsätts för. Men Michèle kastar de trasiga klädesplaggen i soppåsen, tar ett bad samt ett blodprov för eventuella könssjukdomar och fortsätter livet mer eller mindre som vanligt med jobbet som VD över ett spelföretag i huvudfokus.

You Were Never Really Here (2017)

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

Amour (2012)

Jag klänger mig kvar i Oscars-ilet, för det här är helt enkelt en sjujävla Oscars-film! Eller vad sägs om en nominering för bästa film och vinst för bästa utländska? Jag pratar också om den i senaste poddavsnittet (med det respektabla numret 131) från Snacka om film! Läs först och lyssna sedan. Lyssna först och läs sedan. There’s no end to the possibilities!

***

När ska någon sätta sig ned och göra ett avancerat fandom-flödesschema över Michael Haneke och hans rollfigurer Anne och Georges Laurent? Det mig tog ända fram till titten på Amour att inse att de namnen återkommer ofta hos den österrikiske regissörens filmer. Ända sedan Der siebente Kontinent faktiskt, även om de då tysktalande ”Anna” och ”Georg” förstås fått ett annat efternamn.

Happy End (2017)

Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Das weiße Band – Eine deutsche Kindergeschichte (2009)

alt. titel: Det vita bandet, The White Ribbon

Filmens berättare lovar publiken med en gång att händelserna i den lilla byn Eichwald som han ska berätta om kanske kan kasta lite ljus över Tysklands historia. Samtidigt underminerar han sin egen berättelse genom att påpeka att han inte säkert vet om allt som hände är sant och att vissa saker enbart utgår från hörsägen.

2007 års tio bästa filmer

2007 var året för så världsomvälvande händelser som att Bulgarien och Rumänien gick med i EU och giftermålet mellan Kate Moss och Peter Doherty (how’s that working out for ’ya?). Modellen, dokusåpaskådisen och i största allmänhet skandalkändisen Anna Nicole Smith dör av en överdos och sökande efter lilla Madeleine McCann får en enorm uppmärksamhet. I övrigt tycks året mest vara fyllt av global uppvärmning, krig och självmordsattacker på diverse flygplatser och andra institutioner.

Wo hu cang long (2000)

alt. titel: Crouching Tiger, Hidden Dragon

Möjligen skulle man kunna se filmintresse som en nackdel, i det att man allt som oftast blir påmind om hur snabbt tiden går. I min skalle är nämligen Ang Lees wuxia Crouching Tiger, Hidden Dragon en rätt ny film. Och så inser man en dag att den faktiskt har tretton år på nacken…

La pianiste (2001)

alt. titel: Pianisten, The Piano Teacher

Lite Oscarsanstrykning kan vi väl ha här på Rörliga bilder också? Michael Hanekes Amour är i årets gala nominerad i flera kategorier, bland annat både Bästa utländska film och Bästa film.

***

Erika är pianolärarinna men på en något mer avancerad nivå än kommunal musikskola där man lär sexåringar att spela ”Till Paris”. Hon är medlem av en exklusiv grupp lärare, vars elever slåss om att få en chans att spela för dem. Omgivningen är synbarligen imponerad och ibland kanske till och med lite skrämd av den strama, allvarliga kvinnan (som inte tvekar att ge sina elever ordentliga avhyvlingar) och hennes talang. Med håret i knut, beiga tröjor, strikta kjolar och förnuftigt lågklackade skor ser Erika helt enkelt ut som en klassisk KulturTant.

Funny Games (2007)

Idag hänger jag och Fiffi hos Sara på Glory Box för ett flerbloggstyckande om tyske regissören Michael Haneke. Hoppa över dit vetja och se hur jag upplevde hans amerikanska remake av sin egen Funny Games från 1997.

***

Det börjar vara dags att lägga ut den texten här också:

Tidigare var jag en ivrig följeslagare till ANTM (för de icke initierade: America’s Next Top Model). De aspirerande modellernas idoga försäkran om att fotosessioner minsann inte var så lätta som de såg ut och Miz Tyras eviga försök att få dem att gråta hade en nästan hypnotisk charm. Av någon anledning har jag alltid kommit ihåg deltagaren (dock inte till namnet) som med sin obligatoriskt miserabla levnadshistoria (vilken ANTM givetvis skulle kursändra) kom dragandes med en man som stuckit från henne och deras gemensamma barn. Trots att man förstod att det var ett tag sedan stirrade tjejen fortfarande vildögt chockad in i kameran och frågade ”Why? I did everything right!”.