Guillermo del Toro’s Pinocchio (2022)

alt. titel: Pinocchio

Leksaksmakaren Gepetto har slutat göra leksaker. Det enda han gör nu för tiden är att sköta om sonen Carlos grav, gråta och supa sig full. Till slut tycker skogens andar synd om honom och ger liv till en trädocka som ska fylla det Carlos-formade hålrummet i Gepettos hjärta. Till hjälp på livets väg får Pinocchio med sig syrsan Sebastian J. Cricket, aspirerande memoarförfattare (Stridulations of My Youth). Eller ja, det är Sebastian som snarare får med sig Pinocchio eftersom han inrett sitt hem i den trädstam som gossen är snidad ur.

Fortsätt läsa ”Guillermo del Toro’s Pinocchio (2022)”

X2: Flatliners (1990 & 2017)

alt. titel: Dödlig puls, Leg med døden, Inn i det ukjente, L’expérience interdite, Flatliners – Heute ist ein schöner Tag zum Sterben, Linea mortale

Jämsides med Top Gun passade jag på med en omtitt av en annan film som för min del hittills också kunnat kategoriseras som en ”klassiker”. Skulle Joel Schumachers 90-talare Flatliners röna samma öde som Tony Scotts 80-talare?

Fortsätt läsa ”X2: Flatliners (1990 & 2017)”

Ultraviolet (2006)

UltravioletEftersom jag nu råkar vara barnsligt förtjust i Kurt Wimmers Equilibrium har jag förstås lite svårt att förstå varför regissören och manusförfattaren skulle känna ett trängande behov att göra om samma film bara fyra år senare.

Fortsätt läsa ”Ultraviolet (2006)”

Lesbian Vampire Killers (2009)

alt. titel: Vampire Killers

Lesbian Vampire KillersDet är tydligen något med dumpningar som får de dumpades kompisar att go bananas. I Doghouse var det Vince som inom två timmar efter det att skilsmässopappren var påskrivna enligt grabbgänget skulle upp på hästen igen. I Lesbian Vampire Killers tycker Fletch att den rätta medicinen för James toffelmässiga hjärtesorg efter Judy är detsamma.

Fortsätt läsa ”Lesbian Vampire Killers (2009)”

Les rivières pourpres (2000)

alt. titel: De blodröda floderna, The Crimson Rivers

Den franske regissören Mathieu Kassovitz tycks som så många andra ha dött Hollywooddöden. Hans andra film, La Haine, lät tala om sig som en rå och skitig skildring av desillusionerade tonåriga invandrare i Paris förorter. Under tvåtusentalet följde han upp denna hyllade realism med…wait for it…Gothika och Babylon A.D, två filmer som rakar hem imponerande femton respektive sju procent på Rotten Tomatoes. La Haine får hundra procent. I’m just saying…

Fortsätt läsa ”Les rivières pourpres (2000)”