You are currently browsing the tag archive for the ‘District 9’ tag.
10. Till det som är vackert
Det tog mig ett tag att komma fram till både Lisa Langseth och Alicia Vikanders gemensamma debut. Trots alla efterföljande och mer uppmärksammade filmer undrar jag om detta inte är min favorit bland Vikanders roller. Hon borde få bli förbannad oftare.
”Jag ville göra en ung kvinna som… ja, som inte är god. Katarina är ju otroligt egoistisk, handlar i sina egna intressen.” (Regissör Lisa Langseth om rollfiguren Katarina)
9. Monsters vs Aliens
Det kom flera bra animerade filmer detta år, men jag skulle vilja lyfta denna charmiga drift med klassiska monster- och scifi-filmer lite extra eftersom jag upplever att den ibland hamnar i skymundan. Också för att den klarar genusbalansen betydligt elegantare än konkurrenterna Up och Cloudy…
”They called me crazy, but I’ll show them. I’ll show them all! Mwa-ha-ha-ha-ha!”
8. Precious
Kanske minns jag filmen extra väl eftersom jag läste boken innan. Men en redan stark berättelse blev till en riktigt bra film, inte minst tack vare fina rollprestationer från såväl Gabourey Sidibe som Mo’Nique och Mariah Carey.
”That was my man, and he wanted my daughter. And that’s why I hated her. Because my man who was supposed to be loving me, who was supposed to be making love to me was fucking my baby. And she made him leave. She made him go away”
7. Mary & Max
Även Mary & Max är en animerad film, men i en klart annorlunda stil jämfört med #9. En rar och finkänslig historia med ett stort mått av lätt surrealistisk och mörk humor.
”It would be good if there was a Fat Fairy. She would be a bit like the Tooth Fairy but would suck out your fat.”
6. Daybreakers
En frisk fläkt i vampyrmytologin som ställer den viktiga frågan: vad händer när vampyren är norm?
”Yeah well, life is a bitch ain’t it? Then you don’t die.”
5. The House of the Devil
Regissören Ti West har gått vidare och gjort flera bra filmer men imponerande starkt redan med sin debut. Komplett med en fingertoppskänsla som visar att det krävs lite mer än ett topplistesoundtrack för att skapa ett skräckfilms-80-tal.
”This one night changes everything for me.”
4. The Road
Iskallt, blygrått och tröstlöst. Future, you can’t beat the feeling…
”We have to watch out for the bad guys. We have to just… keep carrying the fire.”
3. Thirst
Ännu en annorlunda vampyrfilm, men annat är ju inte att förvänta från skaparen av Oldboy och The Handmaiden. En klockren kombo mellan blodsugande och Èmile Zolas klassiker Thérèse Raquin. Med en koreansk twist.
”I don’t kill anyone, you know.”
2. Inglourious Basterds
Tarantinos alternativhistoriska andra världskrigsskildring är fortfarande grymt underhållande. Tajt berättad men också mycket tack vare den oförlikneligt jovialiske Christoph Waltz som man ännu inte hade hunnit lessna på.
”I’m gonna give you a little somethin’ you can’t take off.”
1. District 9
En debut- och fantastiktung lista det här året, men toppen är fortfarande given. Sharlto Copely hade man i likhet med Waltz ovan ännu inte blivit trött på och det är en historia vars allegori funkar i all sin övertydlighet. Tyvärr har Neill Blomkamp aldrig lyckats toppa sin debut.
”When dealing with aliens, try to be polite, but firm. And always remember that a smile is cheaper than a bullet.”
Bubblare: 500 Days of Summer, Watchmen, Up, Cloudy With a Chance of Meatballs, Zombieland, Antichrist, Fantastic Mr. Fox, Whip It, Död snö, The Damned United, REC2, Harry Potter and the Half-Blood Prince, Drag Me To Hell, Moon, A Single Man
Andra som tyckt till om filmåret 2009:
Flmr
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Filmitch
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Annonser
Klyftorna mellan de som har och de som inte har blir allt större. De som har tar till allt kraftigare metoder för att skydda sitt eget välstånd. Vilket naturligtvis bara leder till att de som ska stängas ute får ta till ännu klurigare knep för att ta sig över gränsen från Mexico till rymdstationen Elysium.
För detta är inte 2013 när rika ”bara” kan förskansa sig bakom gränspatrulleringar eller i gated communities. Istället har man år 2154 skapat Elysium, ett otillgängligt rymdparadis, där medicinsk teknik i praktiken ger sina invånare närmast evigt liv. Den grekiska mytologins elysiska fält var ett sant paradis, reserverat för de som levt ett rättfärdigt liv. I mitten av 2100-talet räcker det med att kunna hosta upp tillräckligt med pengar. Samt inte ha något emot att bo i ett samhälle där alla ser ut som deltagare i Beverly Hills Housewives.
Semestrar är avslutade och det är dags för vardag. Bloggen firar sin återgång till vanlig postningsfrekvens med en zombieaction av tidigare datum än World War Z. Titta gärna in hos Movies-Noir, Filmitch och Flmr som alla också tagit del av de franska zombiesarna.
***
Ett stenhårt gäng parisiska poliser tar sig in i ett nedgånget hyreshus för att hämnas en av sina kollegor som blivit dödad av en nigeriansk knarklangare. Men saker och ting går snett, snart är ännu en av dem död och ett par av de andra allvarligt sårade. Alla är de tillfångatagna av knarklangaren Markudi och hans gäng. Sedan börjar saker och ting gå ännu mer snett eftersom de nyss dödade påbörjar en jakt efter människokött.
Med en zombieinvasion utanför huset formas en osäker allians mellan de kriminella och poliser som ännu finns kvar i livet.
Apropås Tobey Maguires uppdykande i en annan film som jag såg nyss.
***
alt. titel: Välkommen till Pleasantville
Pleasantville skulle lika gärna kunnat heta Perfectville. Det regnar aldrig, hemmafruarna lagar mastodontmåltider till sina älskade familjer, basketlaget förlorar aldrig en match, kärlekspar håller kyskt handen på dinern och manlighetens yttersta bastion är bowlinghallen där patriarker med namn som Bob, Jeff, Jack och Biff rullar spärr efter spärr.
På det hela taget uppvisar Pleasantville stora likheter med både Truman Burbanks idylliska Seahaven och den TV-serie som där sänds för att övertyga Truman om det vettiga i att behålla status quo.
Jag anser mig själv vara hyfsat allmänbildad, men tvingas allt som oftast inse att det finns stora vita fläckar på bildningskartan. Ett sådant terra icognita är geografi. När vi bänkades oss inför Last Flight to Abuja (visad inom ramen för filmfestivalen CinemAfrica) visste jag att Nigeria var ett land i Afrika. Typ norra Afrika. Och…det var väl liksom det. Plus att District 9 (inte helt okontroversiellt, ska väl tilläggas) utpekade landets befolkning som osedvanligt elaka gangstrar.
Överhuvudtaget kan jag inte påstå mig vara särskilt bevandrad i afrikansk film, de jag kan dra mig till minnes är lätt räknade på högra handens tumme och pekfinger (vänsterhanden är reserverad för Sydamerika, fråga mig inte varför…). Last Flight… utvidgade alltså mitt afrikanska filmkonto radikalt och bara det måste ju ses som en seger.
Jag är inte helt övertygad om att Joe Cornish koppling till mer välkända namn som Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost, samt filmer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz (dokumentärer/behind the scenes), egentligen gör honom någon större tjänst när det kommer till regidebuten Attack the Block. Att dessutom casta Nick Frost som majjadealaren Ron naglar bara dit ytterligare spikar i förväntanskistan.
2008
Kate Winslet får lysande kritik för både Revolutionary Road och The Reader. Och medan jag inte har några problem med att tycka att hon är en väldigt duktig skådespelerska lämnar filmerna som sådana mig ganska oberörd. Revolutionary Road känns som samma förortsångest som American Beauty, bara några årtionden tidigare. Och i fallet med The Reader är det som alltid är det märkligt att notera att det sällan är något problem att porträttera yngre män i förhållanden med äldre kvinnor, i likhet med exempelvis Lust och fägring stor, medan det motsatta skulle möta en hel del kritik. Dessutom tycker jag inte att filmen tar fasta på det betydligt intressantare moraliska problemet som Hanna framställer i sin rättegång. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!