Heavy Metal (1981)

I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.

Ready Player One (2018)

Välkommen till OASIS, en virtual reality-miljö där större delen av världens befolkning lever sina dagliga liv (i alla fall den del av världen som är uppkopplad och det tycks vara den enda som räknas). OASIS är förförisk, attraherar användarna med allt de kan göra där och sedan får dem att stanna tack vare behovet att få bli någon annan än sitt vanliga, trista jag.

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.

Nice to C you again: Jupiter Ascending (2015)

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned. Texten publicerades för första gången på bloggen i februari 2015.

***

Det var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Resident Evil (2002)

Till helgen hade den senaste Resident Evil-filmen premiär, Resident Evil: The Final Chapter. För att fira denna epokgörande händelse passar jag på att skriva om de tidigare fem filmerna (nota bene: jag har aldrig kommit närheten av dataspelet som filmerna bygger på). Innehållet i särskilt del ett och tre ger dessutom anledning att återuppliva 2016 års Halloween-header (och, i ettans fall, zombiekategorierna) under dessa dagar. Härliga tider!

***

Det i zombiekretsar famösa årtalet 2002 innebar förutom 28 Days Later också starten på en filmserie som kanske inte varit lika stilbildande men ändå visat sig vara mer långlivad (hittills).

Last Man Standing (1996)

Dryga 30 år efter Sergio Leones ripoff var det dags för en remake som ärade den som äras bör, det vill säga Akira Kurosawas Yojimbo. Bakom Last Man Standing stod förstås en annan man, nämligen Walter Hill. Ett namn som kanske ger vissa kvalitetsassociationer men nästan oavsett hur man räknar (Brewester’s Millions 1985, Crossroads 1986 eller Red Heat 1988) hade Hills regissörskarriär peakat för länge sedan vid pass 1996.

Last Man Standing är blott en länk i en ganska dyster kedja filmer som innehåller Another 48 hrs samt ett förvånansvärt stort antal filmer som jag aldrig hört talas om. Den senaste, Bullet To the Head, så sent som från 2012.

1997 års tio bästa filmer

Som vanligt med 90-talsfilmerna är det oerhört svårt att välja. Bubblare eller nedre delen av listan är närmast egalt. Värt att notera i år torde vara den starka komiska övervikten, fyra av tio filmer. Nummer 10, 9 och 6 skulle näääästan kunna räknas till den genren också.

10. Scream 2
Något så ovanligt som en uppföljare som nästan når upp till originalets briljans. Är stackars Sidney Prescott USA:s mest otursförföljda kvinna?

Jupiter Ascending (2015)

Det var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

The Firm (1989)

Sista singeln ut i sporttemafrenesin, vilken innehöll förvånansvärt få filmer som handlade om icke-amerikansk fotboll (var det kanske bara Shaolin Soccer?). När filmspanartemat rör sig i så fruktbara marker som sportfilmer handlar det inte så mycket om att hitta på något att skriva om som att försöka välja i överflödet. Man surfar runt på nätet och frågar sin nära och kära. Ändå blev jag lite förvånad när min kapitalt sportointresserade make kom med alternativet The Firm. Inte minst eftersom jag själv aldrig hört talas om filmen. Vilket å andra sidan kanske inte är så konstigt, fotbollsfilmer är inte min specialitet och detta var dessutom en TV-film om bara 70 minuter (den finns inte ens inlagd på IMDb).

A Piece of the Pi

På förekommen anledning från onsdagens filmspanartema om specialeffekter har jag valt att dyka lite djupare ned i VFX (visual effects) och diskussionen kring branschens överlevnad som ställts på sin spets genom bland annat Life of Pi. Jessica på The Velvet Café var redan i onsdags inne på samma tankar. Great minds think alike…

***

Så här i efterhand är det lätt att se de olika element som långsamt rågade måttet, knäckte kamelens rygg och gjorde 2013 års Oscarsgala till en perfekt VFX-storm. Att Taiwan tog tillfället i akt och försökte sträcka på den nationella ryggraden mot det globala samfundet med Ang Lees regissörsvinst försvann som en fis i motvind. Man skulle också kunna se det som lite ironiskt att de nominerande filmerna fick CNN att kalla galan och diskussionerna som ledde fram till den för ”politically saturated”. För det var ju inte alls Lincoln och inblandningen från vita huset i prisceremonin som blev den stora snackisen.