Doctor Strange (2016)

Sedär, Sherlock Holmes har förvandlats från en egotrippad, hypersmart privatdetektiv till en egotrippad, hypersmart neurokirurg. Den hyllade läkaren Stephen Strange delar dessutom en uppsättning halvtaffliga social skills tack vare en övertro på logik och rationalitet med sin brittiske motsvarighet. Det görs snart klart att Strange exempelvis inte är främmande för att handplocka patienter till sin banbrytande forskning. Vad den framgångsrike läkaren däremot är ensam om är en supermodern New York-swingin’ bachelor pad, tillräckligt med svindyra klockor för ett helt kompani och en supersnabb bil.

Ett, tu…TV-serier! #19

Sherlock (2010-2014, 3 säsonger och 9 avsnitt)

Vem hade kunnat tro att det skulle gå så här bra att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiske detektiv och det dessutom så pass nära inpå Guy Ritchies långfilm? Jag sällade mig till horden som först var skeptisk för att sedan bli hals över huvud förtjust i såväl Benedict Cumberbatch Sherlock som Martin Freemans John Watson. Skådismässigt vill jag också nämna Andrew Scott som James Moriarty. Hittills har han inte imponerat så mycket andra sammanhang men som superskurk närmar han sig banne mig Heath Ledgers Joker.

Ett, tu…TV-serier! #16

Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)

Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.

The Tenant of Wildfell Hall (1996)

Ville man göra det enkelt för sig skulle det bara vara att spela in en ny version av Inte utan min dotter där alla är iklädda krinoliner istället för slöjor. Häpp, Anne Brontës The Tenant of Wildfell Hall!