You are currently browsing the tag archive for the ‘Daphne du Maurier’ tag.

Än en gång har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har som vanligt redan också avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: Fåglarna, Fuglene, Die Vögel, Les oiseaux, Los pájaros, Alfred Hitchcock’s The Birds

Advokaten Mitch Brenner kan det här med att ragga kvinns. I alla fall på 60-talet när det fortfarande var en vinnande strategi att ragga på kvinns genom att vara ganska oskön mot dem. Han får på detta sätt societetsdonnan Melanie Daniels på kroken genom att ställa intrikata fågelfrågor som han vet att hon inte kan besvara för att därefter avslöja att han starkt ogillar lättingar som hon.

Och si, det funkar ju alldeles utmärkt! Melanie blir så förhäxad av Mitch animositet att hon luskar reda på vem han här, var han bor och köper honom ett par dvärgpapegojor. Men inte nog med det, hon kör också de dryga tio milen från San Fransisco till Bodega Bay när det visar sig att det är där han befinner sig för tillfället. Snart får dock såväl Melanie och Mitch (kompletterad med mor och lillasyster), som hela Bodega Bay, annat att tänka på än en storstadsriking på landsortsbesök när enorma fågelflockar börjar invadera den lilla kuststaden.

Ännu en Hitchcock-klassiker som jag dock aldrig fastnat lika mycket för som North by Northwest eller Psycho. Det var också betydligt längre sedan jag såg The Birds sist, så vem vet, den har kanske legat till sig?

Tyvärr inte, tvingas jag erkänna. I likhet med Vertigo kan jag inte ifrågasätta det rent filmiska hantverket men The Birds dras med flera problem i mina ögon. Bland annat inbillar jag mig att det märks att manusskrivandet gick ut på att plocka blott konceptet ”apokalytiska massfågelattacker” från Daphne du Mauriers novellförlaga (publicerad 1952) för att sedan fylla denna ram med händelse- och karaktärsutveckling.

Den psykologiska dynamiken mellan de vuxna rollfigurerna tycker jag aldrig riktigt kommer att hänga ihop med de rena skräck-moment som är fågelattackerna. Skräck-momenten hindrar dessutom det psykologiska spelet mellan Mitch och den obekväma triangel som utgörs av nya och gamla flammorna plus hans mor, att blomma ut i den omfattning som skulle krävts. Tittaren serveras en massa skavig undertext dem emellan, där problematiken i någon mån får en upplösning. Men den kommer alldeles för hastigt på och känns därmed dåligt underbyggd. Då hjälper det ju inte heller att Rod Taylors Mitch är en riktigt träig leading man. Särskilt med Cary Grants Roger Thornhill och Anthony Perkins Norman Bates i färskt minne. (Fast är det ändå inte lite intressant att vi här har tre filmer på raken med vuxna män som inte kan lösgöra sig från sina mödrar?!)

Skulle jag spejsa ut ordentligt i övertolkningar skulle jag kunna tänka mig att läsa The Birds som att fåglarna faktiskt inte ens existerar, utan enbart bör ses som en manifestation av kaoset som Melanie skapar genom sin ankomst till Bodega Bay. Hon är en kvinnlig rollfigur med en helt annan handlingskraft och -utrymme än vare sig det resignerade ex:et Annie eller den nästintill kroniskt deprimerade och distanserade modern. Melanie blir ju också uttryckligen anklagad för att på något sätt ha orsakat fågelattackerna, en anklagelse som utifrån filmens handling verkar ha slängts in utan någon större eftertanke. Jämsides med kaoset blir emellertid hennes handlingsutrymme allt mer begränsat vartefter attackerna fortgår, för att till slut bli mer eller mindre viljelös och därmed utlämnad till moderliga samt manliga omsorger. Inskränkta småstadsattityder som krossar den blott på ytan frigjorda storstadskvinnan?

Skräck- eller spänningsmomenten kan jag som sagt se är smart upplagda rent dramaturgiskt och snyggt klippta för att klämma mesta möjliga ur dem. Samtidigt uppstår i detta fall två nackdelar, vilka bägge hänger ihop med filmens ålder. Dels har många av specialeffekterna inte åldrats särskilt väl, dels är alldeles för många scener så välbekanta i sin uppbyggnad att i princip all spänning pyst ur dem vid det här laget.

Däremot kan jag inte påminna mig att jag vid tidigare tittar blivit så påmind om George A. Romeros fem år yngre Night of the Living Dead. Likheterna är tillräckligt påtagliga för att jag ska börja undra om inte Romero faktiskt försökte göra en slags mashup mellan Richard Mathesons I Am Lagend och The Birds apokalyps-känsla. Tänk exempelvis på scenen när fåglarna är på väg att ta sig in i huset genom att krascha in i fönster och hacka sig genom dörrar. Bara att ersätta fågelnäbbar med zombiearmar.

Nej, i nuläget blev tyvärr den främsta behållningen av The Birds insikten att amerikanska öppna spisar saknar spjäll. I alla fall de som är belägna i Californien.

Bonus:
Jag råkade ha du Mauriers novell stående i hyllan och den är ganska kort så en läsning var given. Jag har nu bättre förståelse för att manuset anammade enbart konceptet ”apokalytiska massfågelattacker”, det finns nämligen inte så mycket mer att anamma i förlagan. Vi kastas rakt in tillsammans med Nat Hocken, alltiallo på en bondgård i Cornwall, ungefär samtidigt som de obegripliga händelserna tar sin början. Författaren lämnar sedan Nat och hans familj utan någon förklaring till varför detta händer. Familjens öde förblir dolt för oss läsare.

Både miljöerna och personerna känns oerhört brittiska och med tanke på novellens årtal ligger det nära till hands att tolka den som en bearbetning av krigets kvarvarande bombningstrauman. Alternativt att kritisera britterna för att ha legat av sig sedan krigsslutet. Ingen vill nämligen ta attackerna på samma allvar som Nat utan tror att de antingen kommer att upphöra av sig självt eller att man kommer att bli räddad av någon yttre kraft som har grepp om situationen.

Novellen och filmen delar obegripligheten men novellen är i mina ögon klart obehagligare, eventuellt enbart beroende på att den inte känns lika välbekant. Men jag tycker att du Maurier också gör ett bättre jobb med uppbyggnaden när de första attackerna får utföras av småfåglar istället för att som filmen dra på med stora måsar med en gång. Shit, måsar är ju otrevliga som de är… Kommer ni över novellen någon gång kan jag absolut rekommendera en genomläsning.

Min relation med brittiske regissören Ben Wheatley har baserats på de, i mina ögon, nästintill obegripliga Kill List samt A Field in England och därmed varit ganska knackig. Men när jag förstod att det var just Wheatley som stod bakom nyversionen av Daphne du Mauriers Rebecca kunde jag inte låta bli att vara lite nyfiken. Skulle Rebecca vara filmen som öppnade upp en slät och bred relationsaveny för min och Wheatleys del?

Skulle du Maurier har gått på Émile Zolas linje och döpt Rebecca efter protagonistens namn, istället för att namnge sin roman efter en bortgången antagonist, hade det blivit en särdeles anonym roman. Det är nämligen en helt namnlös kvinna som i Monte Carlo första gången träffar på Maxim de Winter, ägare av det berömda godset Manderley. Hon är honom underlägsen i alla avseenden och kan därför inte tro sin lycka när han inte bara räddar henne från ett liv som löneslav, utan också gör henne den äran att kunna kalla sig Mrs. de Winter. Men ska hon någonsin kunna matcha den första kvinnan som bar den titeln? Det är ju inte så lätt att konkurrera med de döda.

Lily James huvudperson (som sedermera alltså blir Mrs. de Winter) får omgående med eftertryck hävda att hon inte tror på spöken och frågan är om Ben Wheatley gör det heller. Nu är jag förvisso väldigt förtjust i Alfred Hitchcocks filmatisering, som i ganska hög utsträckning försökte ge Rebecca en air av spökhistoria, men jag upplever att det är en ganska tydlig skillnad mellan de två versionerna.

Det Wheatley däremot plockat in i sin Rebecca är stråk av folkhorror, mer renodlad skräck och ett triangeldrama som jag upplever inte utspelas så mycket mellan Mrs. de Winter, Max och Rebecca som mellan Mrs. de Winter, Max och Mrs. Danvers. Tyvärr vet jag inte riktigt hur väl du Mauriers ursprungshistoria lånar sig till det Wheatley velat göra med den, vilket gör att jag ställer mig något undrande till varför han valt att göra filmen överhuvudtaget. Jag får inte intryck av att Rebecca anno 2020 är ett kärleksprojekt, sprunget ur en djupt känd relation med antingen romanen eller 40-tals-filmen, utan något mer pliktskyldigt.

Möjligen kan det också hänga ihop med att jag tycker mig känna av samma platthet i framställningen som kostymdramer så ofta dras med. I mina moderna ögon synes Hitchcocks film utspelas i samtiden medan Wheatleys tydligt är placerad i en historisk miljö. Utseendemässigt kan jag förstå det, denna nya Rebecca är snygg på alla sätt som tänkas kan med utsökt kostymering och ett Manderley som är ihoppusslat av snart sagt vartenda gods som upplåter sig till varje filmteam som kan betala för sig.

I andra avseenden är det dock helt uppenbart att man velat uppdatera den nya Rebecca, vilket i och för sig är ganska välkommet. Lily James får i betydligt högre utsträckning än Joan Fontaine vara en kvinna med egen vilja och agens. En fysisk person som inte är hänvisad till att gå genom livet och aldrig få säga stort mer än ”Ursäkta mig, jag är så dum och klumpig”. Medan det inte är så rättroget mot förlagan är det ändå en välkommen förändring eftersom jag bara tycks få mindre och mindre tålamod med Fontaines våp för varje omtitt. År 2020 är det snarare omgivningarna och folkmassor som får förtrycka den nya Mrs. de Winter än hon själv.

Jag tycker mig också se ett tydligare försök till systerskapsbyggande mellan den nya Mrs. de Winter och Mrs. Danvers. Kristin Scott Thomas strama uppenbarelse räcker till synes ut en hand till James när hon refererar till deras gemensamma ställning: ”Women like us either marry or go into service”. Därmed blir det också ett så mycket större svek när Thomas förråder detta systerskap till förmån för den försvunna, men ack så närvarande, Rebecca.

Tidsandan på 40-talet tillät heller inga antydningar till homosexuella relationer men år 2020 upplever jag att man tagit chansen att om inte annat göra Thomas rollfigur mer ambivalent. Hennes gestalt känns lite mer butchig, med en mörkt röd knytblus under den strikta dräkten som antyder både en flammande själ samt ett själsligt band till den döda härskarinnan. Och visst är det väl så att hon låter sitt pekfinger mycket medvetet vidröra Lily James hand när de träffas första gången?

På samma sätt som jag får allt sämre tålamod med Joan Fontaine, sker detsamma med Laurence Olivers Max för varje omtitt. Han är verkligen en förbannat oskön rollfigur och den sortens attityd hade förstås inte varit möjlig att upprepa för Armie Hammer 2020 och post-metoo. Jag uppfattar att den nya filmer draggar upp till ytan vad som 1940 fortfarande låg på botten och jäste – Max de Winter är en psykisk och potentiellt (or is he?!) fysisk hustrumisshandlare. Det stora hotet, ja själva skräcken, i den moderna Rebecca kommer inte alls från kvinnorna som delar Manderley med den nya Mrs. de Winter utan från hennes egen make.

Även det en rimlig uppdatering men samtidigt en som gör relationen mellan James och Hammer en smula paradoxal. För om hon nu faktiskt är en tjej som inte enbart är uppfylld av sin egen värdelöshet, varför står hon då ut med en karl som ganska ofta beter sig fullkomligt oresonligt (och bevisligen ibland mer än så). Ett beteende som hon dessutom lite nu och då faktiskt får ifrågasätta med den fullt naturliga replik som Joan Fontaine förvägrades: ”How was I supposed to know?!”

Vet ni vad som också är paradoxalt? Trots att jag nu klankat ned på både Olivier och Fontaine tycker jag ändå bättre om 40-tals-filmen än 20-tals-ditot. Ben Wheatleys moderna Rebecca är ingen dålig film och jag tyckte att mycket av det han gjorde med den var både intressant och relevant. Men jag kan inte komma ifrån att tempot och berättandet är betydligt bättre i Alfred Hitchcocks version (plus att en annan eftergift till 40-tals-censuren faktiskt gör det hela aningens mer trovärdigt). Hans Rebecca är dryga två timmar och detta var kanske tredje eller fjärde gången jag såg den, ändå flög minutrarna iväg. Jag var absolut inte uttråkad av den moderna Rebecca men känner samtidigt att denna enda titt var väldigt lagom.

Rebecca (1940)

Rebecca (2020)

Ett tack till podden Snacka om film! är på sin plats eftersom det var Fiffi och Steffos snack om Rebecca i det senaste avsnittet som gav mig incitamentet att se den så pass omgående och inte, i vanlig ordning, vänta tio år.

alt. titel: Rösten från andra sidan, Rødt chok, Avdøde advarer

Lilla Christine drunknade en kylslagen dag och föräldrarna John och Laura har nu tagit sin tillflykt till ett nästan lika kylslaget Venedig där John arbetar med att renovera en kyrka. Vet ni vad som mer är kylslaget? Relationen mellan makarna, vilket förstås inte är särskilt förvånande. Men Lauras beteende blir som en omvänd hand efter hon pratat med två äldre brittiska systrar varav den ena påstår sig vara synsk. Hon har sett Christine skrattande sitta mellan sin mamma och pappa.

Läs hela inlägget här »

Crimson PeakTexten publicerades för första gången på bloggen i oktober 2015.

Om nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.

Läs hela inlägget här »

Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaEtt kortare avbrott i vampyrtemat för att servera oktober månads filmspanarfilm. Men det blir inte ett så brutalt avbrott som man skulle kunna tro eftersom Guillermo del Toro åtminstone levererar rejäla mängder blod i sin senaste film Crimson Peak. Och ser inte Jessica Chastain lite ut som en fladdermus i sin voluminösa morgonrockskappa när hon hastar ned för den imposanta trappan i sitt Allerdale Hall?

Läs hela inlägget här »

Inte mindre än 10 nomineringar sopade Rebecca hem 1941. Vann gjorde den bara i två kategorier, men är väl en förlorad Bästa klippning mot en vunnen Bästa film? George Barnes fick en välförtjänt gubbe för Bästa foto, medan vår käre Hitchcock förlorade regipriset till John Ford och Grapes of Wrath. Juryn tyckte också bättre om Ginger Rogers i Kitty Foyle än Joan Fontaine och Larry Olivier sumpade sin statyett mot Jimmy Stewart i The Philadelphia Story.

***

Rebecca”Last night I dreamt I went to Manderley again.” En förstarad som tagit sin plats bredvid kändisar som “Han kom som ett yrväder…” och ”Call me Ishmael”.

Manderley är det anrika godset som tillhör familjen de Winter och det ska visa sig att den nuvarande godsherren, Maximilian de Winter, är beredd att gå långt för att bevara dess anseende. Hans hängivenhet blir kanske lite av en otrevlig överraskning för hans unga brud. Hon träffade ju honom i Monte Carlo och efter det hastiga och lustiga bröllopet spenderade de en sorglös smekmånad runtom i Europa.

Läs hela inlägget här »

Smaka på titeln. Notera sedan att baksidestexten utlovar ”tales of animal terror” och att framsidans tagline propagerar för ”Terrifying tales of clawed creatures with murderous motives”. Känns rätt bra, va?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Patricua Highsmith
, The Talented Mr. Ripley
Sara Bergmark Elfgren, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg