Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.
Fortsätt läsa ”X2: Kreativa kvinnor (2022)”
Kanske var de ändå till någon nytta, de där 15 åren uppe i Umeå? Om inte annat inbillar jag mig att en viss bekantskap med den västerbottniska dialekten och kynnet gjorde det något lite lättare för mig att komma in i Karin Smirnoffs Jag for ner till bror.
Fortsätt läsa ”Jag for ner till bror (2018)”10. Albert Nobbs
En film som gav en välförtjänt Oscarsnominering till Glenn Close (vann gjorde förstås Meryl) och som hade kunnat vara sann även om den inte är det. Blott byxorna gör inte mannen.
”You are the strangest man I have ever met.”
9. Gränsen
En trevlig svensk överraskning i klass med Den blomstertid… Kallt som fan, grymt spännande och vettiga effekter.
”Det känns viktigt att berätta den här historien. De som var med finns inte så länge till.” (Regissören Richard Holm om Gränsen)
Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.
Nå, ska man börja se Jane Eyre-adaptioner kan man lika gärna börja från början…
Och redan där närmar jag väl mig något slags epic fail, för om man kan bli förvånad över hur mångahanda syrran Emilys Wuthering Heights-adaptioner är, är det noll och intet jämfört med Charlottes track reckord för Jane Eyre. Wikipedia spottar ur sig dryga tjugo filmer och av dem är åtta stumfilmer.
Då har vi kommit till Charlottes mest kända roman. Jag har ju redan skrivit om en av dess adaptioner, men hur är egentligen förlagan?
***
Den föräldralösa (again with the orphans?!) flickan Jane lever ett miserabelt liv hos sin faster och elaka kusiner som missunnar henne varenda tugga och klädtrasa som de måste bekosta. Vilken lycka när fastern inser att hon kan packa iväg den misshagliga flickungen till skolan Lowood Insitution.
För ungefär en månad sedan fick jag draghjälp från bloggkollegan Jojjenito att stifta lite närmare bekantskap med klassiska kostymdramer och systrarna Brontë: Charlotte, Emily och Anne. För egen del blev det ett utmärkt tillfälle att återknyta bekantskapen med böckerna som var filmernas upphov, särskilt då superkändisarna Jane Eyre och Wuthering Heights.
Trots mångkulturella inslag som en amerikansk regissör, brasiliansk fotograf, brittisk manusförfattare och italiensk kompositör är det ändå ingen större tvekan om att Cary Fukunagas Jane Eyre från 2011 är en äkta brittisk klassikeradaption.
Ni vet det där suget man kan få efter en riktigt hederlig kostymfilm, helst baserad på någon av litteraturhistoriens stora klassiker? Nå, jag vet i alla fall att jag har en partner in crime i bloggkollegan Jojjenito.
I dagarna tre slår vi därför på stort och firar med en veritabel Brontë-bonanza! Systrarna Brontë består ju av de välkända Emily och Charlotte samt den lite mer undanskymda Anne. Vi plockar upp varsin filmadaption av de två förras mest kända verk: Wuthering Heights och Jane Eyre samt en kortserie baserad på den senares The Tenant of Wildfell Hall.
Vi kan lova två rätt olika filmer trots att de kom samma år, 2011. Den klurige bloggläsaren kan därmed säkert gissa sig till vilka av de otaliga adaptionerna som finns som vi valt att titta på. BBC-serien är av lite äldre snitt, men behöver inte vara sämre för det. Visst brinner du av nyfikenhet att ta reda på om det är så?! Visst hänger du med?! Hiva upp krinolinerna gott folk, för imorgon kör vi!
Så var det dags för kärleksbekymmer (igen), detta till synes outtömliga ämne för vår gode Wille. Den här gången i en modernare tappning inom ramen för BBC-satsningen ShakespeaRe-Told. Och till skillnad från de andra delarna har jag den här gången faktiskt träffat på dramatikern för dagen tidigare – Peter Bowker var nämligen mannen som stod bakom den enda Wuthering Heights-adaption jag sett (än så länge).
Rörliga bilder och tryckta ord 