The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!
För den som mot all förmodan inte skulle vara bekant med trilogin öppnar ettan, The Matrix, upp med hackern Neo som får veta att den värld som han uppfattat som ”verklig” egentligen bara är ett avancerat datorprogram. Mänskligheten är i själva verket maskinernas ovetande energislavar och lever hela sina fysiska liv fångade i kapslar.
Neo får dock ”förmånen” att fly från sin kapsel och förena sig med visionären Morpehus som är hellbent på att vinna kriget mot maskinerna. När The Matrix Reloaded drar igång har Neo blivit One, en människa som kan ”läsa” the matrix lika bra som ett datorprogram. I den processen har han dock lyckats släppa ett särskilt program, Smith, löst som nu röjer runt utan några som helst ramar.
Neo och hans merry men (plus en kvinna, hans älskade, Trinity) försöker fortfarande vinna kriget mot maskinerna och jakten går genom maskinvärlden tills dess att de lyckas ta sig fram till The Source. Här skulle hela härligheten ha kunnat ta slut eftersom Neo får veta att kriget aldrig kan vinnas av människan. Skulle det inte vara så mycket skönare att ta den enkla vägen ut och låta mänskligheten gå under?
Men Neo säger förstås nej till det erbjudandet och öppnar därmed upp för trilogins avslutande del: The Matrix Revolutions. Den filmen för sina tittare fram till slutet via två olika spår. Dels den rent fysiska kampen om fristaden Zion mellan maskiner och människa, dels Neos försök att på egen hand se om han inte kan skaka fram en kompromiss mellan kombattanterna. Why can’t we all just get along?!
Filmsug kan komma från de mest oväntade håll. Den här gången var det insikten att mannen som spelar Jaques Cousteau i den franska biopicen L’Odyssée, Lambert Wilson, också porträtterade det polerade skurkprogrammet The Merovingian i Reloaded och Revolutions. Ni vet han som var gift med Monica Belluccis Persephone och styrde över den limboartade tunnelbanestationen Mobil Ave.
Nähä, inte det? Nå, det är kanske inte så konstigt om det är svårt att hålla ordning på alla nya inslag som Wachowskis fann för gott att ösa på med i uppföljarna till sin monstersuccé. Det är i och för sig alltid tacksamt att slå på uppföljare, men när ett original är så pass genomtänkt och väl genomfört som The Matrix blir det svårt att toppa det när man ska slänga ihop något på betydligt kortare tid.
Därför tyngs särskilt Reloaded ned av ologiska liknelser och ofullbordade tankegångar. Allt eftersom börjar historien strunta i om visualiserandet av datorprogram är konsekvent eller inte. De snygga slagsmålen som i ettan faktiskt hade en funktion (döda den fysiska människan) blir i tvåan och trean bara uppvisningar i CGI som dessutom tyvärr inte åldrats med den värdighet man hade önskat. Ettan håller sig oftast föredömligt på mattan även i det här avseendet, men visst har Agent Smiths “död” antagit något av en Total Recall-vibb. När den konstruerade världen inte längre ges struktur av ett stadigt ramverk har man som tittare också betydligt mindre tålamod med intetsägande pseudofilosofiskt snömos av typen ”I do what I do because I am what I am”. Eller känslomässiga uttalanden som ”I believe, Neo” heller, för den delen.
På det hela taget tycker jag Revolutions fortfarande fungerar avsevärt bättre än Reloaded eftersom den är mer av en renodlad action i slaget om Zion. Reloadeds klumpiga försök att snubblande nå upp till originalets tankenivå blir mest genanta att åse (”Trust me, I’m like a smart person”). Filmen blir mest av allt ett bevis för att det inte alltid är enkelt att kopiera ens sin egen framgång. Utan det tidigare nämnda ramverket börjar alla långrockar, predatorglasögon och det eviga regnet gränsa till det fånigt poserande. Samtidigt är det frågan om ett överanvändande av långrockar och solglasögon på natten ändå inte är att föredra framför det där förbannade underjordiska ravesexpartyt…
Avslutningen i trean kör in på ett mer religiöst spår och jag vet inte riktigt om jag tycker att det håller eller om det bara är så att Jesus-liknelser är tacksamma att jobba med. Inne i the matrix kan man inte lita på sina sinnen så det enda som återstår för människan är tron och den fria viljan? Maskinerna kan styra människans kropp men aldrig hennes medvetande? En mer utmanande tanke skulle möjligtvis vara att frälsartro är en förutsättning för att människa och maskin ska kunna leva jämsides med varandra i ett skakigt eldupphör.
The Matrix är en trilogi som fortfarande inleder superstarkt men sedan tappar alldeles för mycket på mitten för att en hyfsad avslutning ska kunna rädda den.
The Matrix (1999)
The Matrix Reloaded (2003)
The Matrix Revolutions (2003)
Rörliga bilder och tryckta ord 
Bra sammanfattat om hela soppan. Fast för mig blev det den ”traditionella” ordningen Bra. Sämre, Sämst..
Ettan var faktiskt magnifikt bra när man såg den första gången.
(f ö den enda box jag köpt där jag hittills aldrig haft lust att se om del 2 eller 3…..så svaret på frågan VARFÖR jag köpte den är…kanske dolt i The Matrix…. 😉 )
Jag blir sugen på att se om trilogin nu. Ettan har jag sett flera gånger, men tvåan och trean har jag dålig koll på. Har sett dem en eller max två gånger. Tycker det var otroligt svårt att förstå vad de ville med uppföljarna, speciellt trean. Dags att ses om någon gång… Någon gång när tid ges.
@Steffo: Tack! Det var kanske en snygg box? 😉 Jag vet inte vilket som är vanligast, att tycka sämst om Reloaded eller Revolutions? Dött lopp, kanske?
@Henke: De ville nog bara göra uppföljare, något bättre argument behövs sällan… Kanske ska ta och avsluta MCU-hajken först i alla fall?
Gillade tvåan skarpt, faktiskt. Förutom slagsmålsscenen mot en massa Agent Smith som redan då var ett sunkigt uppvisande av medioker CGI gillade jag handlingen, action, ja det mesta faktiskt. Trean var lite tjatig dock. http://filmmedia.se/2015/10/09/matrix-tankar-om-filmerna/
@David: Se där ja, en röst på Reloaded. Av någon anledning har jag svårt att släppa de aggressiva känslorna jag får av just rave-scenen 😉
Jag röster också på Reloaded helt klart. Tyckte den till stora delar funkade utmärkt. Gillade speciellt actionsekvensen på motorvägen. Revolutions blev för tråkig med sina cgi-bläckfiskar som anföll Zion och sen ett segt slut med Neo och Trinity på sitt skepp.
The Matrix är en av mina absoluta favoritfilmer. Topp-10 tror jag, minst.
* röster = värmländska.
@Jojjenito: Klart man skriver sina kommentarer på värmländska (Filmitch, take notes 🙂 ) Jo, slutet i Revolutions med Trinity och Neo kan sagga lite men jag tycker ändå klippningen mellan den linjen och fajten om Zion håller intresset uppe. Samtidigt tycker jag å min sida att det är bla är motorvägsscenerna som blir lite tråkiga eller iaf utdragna. Men man kanske ha mer fördrag med Revolutions för att man vet att sedan är det slut 😉
Jag gillade ”rave-scenen”. Tyckte den var stark, bra filmad, bra klippt och fyllde sitt syfte med att ge den där primitiva känslan. Vet inte varför många stör sig på just den scenen. Som bio-upplevelse var nog Re-loaded lika laddad som första.
Ja, jag kan tänka mig att rave-scenen bygger mycket på huruvida man känner sig lika involverad i Reloaded som originalet. Själv var jag då redan så distanserad från historien att den blev lite fjantig. För de som älskade coolheten och filosofin i originalet kan jag också tänka mig att man inte gillar den där primitiva känslan du beskriver.