alt. titel: Efter regn kommer solsken, Efter regn kommer sol, Etter regn kommer solskinn, La Pluie qui chante, Bis die Wolken vorüberzieh’n, Nuvole passeggere, Hasta que las nubes pasen
Allting med musikal-”biopic:en” Till the Clouds Roll By SER så himla läckert ut. Affischen bjussar på en sprattel-dansös och förtexterna kunde inte vara mer technicolor-bjärta. Både affisch och förtexter visar upp namn som Judy Garland, Van Heflin, Lena Horne, Frank Sinatra, Angela Lansbury och Dinah Shore.
Och musiken sedan! Det är lätt att bli imponerad av låtskatterna som frontas av Cole Porter eller Ira Gershwin. Men de framstår som platt intet i jämförelse med Jerome Kern, filmens huvudperson. Totalt författade denne man mer än 700 sånger, däribland Look For the Silver Lining, Ol’ Man River, Can’t Help Lovin’ ‘Dat Man, Smoke Gets In Your Eyes, I Won’t Dance, A Fine Romance och The Way You Look Tonight.
Denna musikal dras dock med ett stort MEN… Den är i allt väsentligt en hitparad från Kerns olika produktioner, ackompanjerad av en rent ut sagt aptrist biografi. Vad Kern beträffar händer inte mer än att han i filmens inledning möjligen kan uppfattas som en smula fattig och än så länge oetablerad i branschen. Han åker till England (oklart för vilka pengar), träffar Eva och blir kär. Efter ett tag gifter de sig och hans karriär går som tåget.
Och det verkar vara hyfsat med sanningen överensstämmande, bortsett från det där med pengarna (och att filmen försöker få det till att Kern egentligen skulle ha varit med ombord på RMS Lusitania). Kern hade en rejäl musikerutbildning från New York och Heidelberg. 1905, blott 20 år gammal, verkar han redan vara högproduktiv, både på Broadway och i West End.
Jag antar att det är därför som filmmakarna sett sig tvungna att uppfinna mentorn Jim Hessler och dennes dotter Sally. I filmen är det nämligen Hessler som inledningsvis drar med Kern till London. Sally får växa upp med musikaldrömmar men krångla lite, innan allt löser sig till det bästa och hon har typ huvudrollen i en av Kerns egna musikalfilmer (givetvis även den producerad av MGM). Eftersom Hessler är äldre än Kern kan filmen också ståta med en scen där en läkare med bekymrad min får säga “It’s his heart…”. Utgången av de hjärtproblemen kommer inte som någon större överraskning.
Nog för att den amerikanska publiken behövde lite lättsam underhållning 1946, men någon måtta får det väl ändå finnas. Det hela inleds med en nästan 20 minuter lång, komprimerad version av Kerns superhit Show Boat och redan här börjar jag bli uttråkad. Intrycket är avslaget och beigt, trots att filmen innehåller många påkostade nummer.
Nå, nu ska jag kanske inte vara allt för bitter. Jag kan mycket väl förstå att det var världens grej för den samtida publiken (som förstås led grav brist på både Spotify och YouTube) att få diverse smakprov från artister som Garland, Horne och Sinatra. Men i dagsläget skulle jag absolut rekommendera en best of-spellista (eller kanske något så urmodigt som en “skiva”).
För som sagt, Kerns output ÄR otroligt imponerande till och med för en icke-amerikan som inte vuxit upp med alla dessa klassiker nära till hands.
För månadens tema Barndom passade jag på att återbesöka en av de första filmer jag överhuvudtaget 
Om jag nu ska kalla 
Rörliga bilder och tryckta ord 