FilmspanarnaFör månadens tema Barndom passade jag på att återbesöka en av de första filmer jag överhuvudtaget minns att jag såg. Särskilt som jag brände mitt Disneykrut så sent som vid årsskiftet. Platsen var fritidsgården i Knivsta och tiden bör ha varit tidigt 80-tal.

***

Airport (1970)

AirportOm jag nu ska kalla The Towering Inferno för ”katastroffilmernas katastroffilm” är det väl inte mer än rättvist att ära också ges till filmen som kan sägas vara ansvarig för hela genren. Utifrån författaren Arthur Haileys populära bok (varför känns Hailey så extremt mycket 70-tal?) innehållandes sin patenterade mix av komplex arbetsplats (hotell, flygplats, bilindustri, läkemedelsindustri) med många olika medarbetarfunktioner som måste slåss mot både arbetsrelaterade och privata problem har det blivit en film som satte standarden med samma patenterade mix av reaktionerna hos små människor (men helst gestaltade av stora skådisar), vilka ställs inför en oväntad och stor kris.

I Airport är den huvudsakliga protagonisten Mel Bakersfield, ansvarig för Chicagos fiktiva Lincolnflygplats. Mel har till och med i vanliga fall ett ganska tufft jobb, där han måste jonglera önskemål och krav från flygbolag, uppstudsiga piloter (sin egen svåger till på köpet!) och närliggande bostadsområden som klagar över de högljudda inflygningarna. Till det kommer de privata kraven från hustrun Cindy som vill ha med sin make på diverse välgörenhetsmiddagar och som tycker att han borde börja jobba för hennes pappa istället. Hon har ingen som helst förståelse för Mels önskan att vara en oberoende self-made man.

Den här kvällen är Mels situation emellertid extra överjävlig. Cindy vägrar att acceptera att han måste vara kvar på flygplatsen (igen!) istället för att följa med henne på en trist middag eftersom Chicago drabbats av den värsta snöstormen på flera år. Som lök på nederbördslaxen har ett flygplan kört fast i modden och blockerar därmed den landningsbana som innebär att man slipper inflygningar över det snarstuckna bostadsområdet. Och den landningsbanan kommer att behövas innan natten är till ända…

Minnet kan spela en många spratt. Jag tror att jag minns min första visning av Airport på den där fritidsgården i Knivsta, men samtidigt borde jag rimligtvis ha sett filmen minst ett par gånger sedan dess.

Men om vi nu tänker oss att jag inte skulle ha gjort det (min blogg, min text, mina regler) är jag fascinerad över hur pass väl vissa scener och inte minst filmens stämning hängt sig kvar i minnet. Stämningen för dess 60-70-talsaktiga loungekänsla, både på flera ställen på flygplatsen och i flyplanet The Golden Argosy. En stämning som understryks av alla inklipp på kontrolltornsarbetare och flyplatssäkerhetsmän. Plus att det hela var grymt spännande förstås.

Scenerna är främst de som hänger ihop med Van Heflins ödesdigra karaktär, både i den påvra lilla lägenheten där han förbereder sitt dåd och inte minst bilden av det resulterade hålet. Av någon anledning har jag också ett tydligt minne av Lou Wagners besserwissige Schuyler Schultz.

Däremot hade jag helt tappat betydelsen av Helen Hayes rara fripassagerare Ada Quansett (som hon faktiskt fick en Oscar för). Och jag är rätt säker på att jag vid min första titt inte riktigt lika ofta tänkte ”Undrar hur packad Dean Martin är i den här scenen?”

Jag tycker faktiskt inte att jag har på mig alltför rosentintade nostalgiglasögon vid denna omtitt: Airport är en riktigt bra film! Tajtare än The Towering Inferno, både vad gäller handling och karaktärer, känns den aldrig utdragen eller förvirrande och det är ganska bra jobbat med tanke på hur många personer som finns intryckta på flygplatsen och i The Golden Argosy. Särskilt smart är förstås att vänta så länge som möjligt till filmens första klimax och därefter anträda en ganska rask marsch mot avslutet.

Ska man ha några invändningar är det väl de som ofta blir fallet i den här typen av filmer från den här tidsperioden. Comic relief-elementen är lite för uppenbara men just här barmhärtigt fåtaliga. Fördjupningen av relationer får stryka på foten för spänning (textningen ”Suspenseful Instrumental Music” syns ofta) och genus-o-metern känner sig ganska nöjd över att leva på 2000-talet.

Särskilt när vi får åse vad som utspelar sig mellan Dean Martins pilot Vern och hans lilla flygvärdinneprassel Gwen i form av Jaqueline Bisset. Han föreslår en svensk abort varvid hon dels blir smickrad över att han är omtänksam nog att inte bara säga ”Hasta la vista”, dels påpekar att hon inte är tillräckligt modern och sofistikerad för att överväga ett sådant alternativ.

På det hela taget ett mycket lyckat återbesök, måste jag säga. Däremot vet jag inte om jag är så överväldigad att jag ska våga mig på resten av katastrofboxen: Airport 1975, Airport ’77 och The Concorde… Airport ’79.

Även det övriga filmspanargänget har givetvis gått i barndom. Vilka minnen kan de ha grävt fram?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmparadiset
Mode + Film
Except Fear
Addepladdes filmblogg
The Velvet Café
Flmr
Filmitch
Moving landscapes

Glöm inte heller att titta igenom Addepladdes föredömliga genomgång av alla fyra Airport-filmerna. Han vågade…

Annonser