Show BoatFör både hög och låg utmed Mississippi-floden signalerar Cotton Blossoms ångvissla och daskande skovelhjul att nu är det uppträdande på gång. Kapten Andy Hawkes teaterbåt för med sig både dans och musik, skurkar, sköna damer och ädla hjältar. Ombord på båten är alla som en enda stor familj, även om den svarta och vita delen av familjen hålls strikt åtskilda för detta är nu en gång för alla sent 1800-tal i den amerikanska södern.

Vilken ska visa sig bli väldigt tydligt när den svartsjuke eldaren Pete skvallrat för stadens sheriff om leading ladyn Julie LaVernes rätta rastillhörighet. Hon undgår med en hårsmån fängelse för ett rasblandat äktenskap med maken Steve eftersom han hävdar att han också har färgade anfäder. Och lagen är tydlig även på den punkten: ”one drop of Negro blood makes you a Negro in these parts”.

Men självklart kan därmed varken Julie eller Steve agera på båten längre eftersom deras färgade uppenbarelser skulle vara en allt för stor skymf mot den raskänsliga publiken. Så då är det ju tur att det visar sig att Kapten Hawkes dotter Magnolia är en hejare på att både sjunga och agera. Plus att proffsspelaren Gaylord (really…?) Revenal är likaledes haj på sång och teater och dessutom redan tidigare sökt jobb på Cotton Blossom.

Till Magnolias mors stora förtrytelse skapar föga förvånande Cotton Blossoms många kärleksscener en alldeles utmärkt grogrund för Magnolia och Gaylords (really?!) odödliga kärlek och snart är de unga tu gifta. I början lever de i sus och dus på makens spelvinster men grejen med spel är att det inte kan sägas vara en särskilt säker inkomstkälla. Undan för undan byter de ned sig i boende och transportmedel till dess att Magnolia befinner sig sittande i ett slitet hyresrum medan Gaylord (REALLY?!) gör några sista tappra försök att spela ihop några dollars som de skulle kunna lägga på en julmiddag.

Cynisk som man ju är kunde jag inte låta bli att lite hånfullt fnysa åt inledningens försäkran att Show Boat skulle vara baserad på ”the immortal musical” av Jerome Kern och Oscar Hammerstein II. Lite perspektiv, tack. Men i efterhand är jag nog böjd att hålla med om att detta är både en musikal och en film som gjort sig förtjänt av sin odödlighetsstatus.

Till att börja med kan vi ju titta på själva innehållet. Även om huvudfokus ligger på den olyckliga kärlekshistorien kom det rasmässiga temat för min del som en total överraskning och eftersom det introduceras så tidigt kan jag tycka att det sätter sin prägel på den efterföljande historien även om det naturligtvis i något avseende mesta handlar om att lämna plats på scen för Magnolia och Gaylord (alltså, jag är ledsen, men det förnamnet… Inte blir det bättre av att de unga tu kärleksfullt ibland kallar varandra för Nolie och Gay). En prägel som understryks av att den olyckliga och allt mer nedgångna Julie i all hemlighet kommer att fortsätta att vara en slags skyddsängel för särskilt Magnolia.

Och även kärlekshistorian känns i sådana här klassiska musikalsammanhang nästan lite fräsch eller också är det bara jag som har sett ”fel” sorts musikaler. Ok, även här slutar det i ljuv endräkt och Gaylords personlighet har dessutom fått sig en avsevärd upputsning jämfört med den litterära förlagan men tragiken och olyckan dessförinnan tycker jag är ovanligt djup för att vara en musikal. Oftast brukar fartgupp på kärleksvägen vara små och harmlösa så till den milda grad att man ibland undrar vad alla par hetsar upp sig över.

I det har jag därför inga större problem att tro på att musikalen, när den första gången uppfördes 1927, utgjorde en stor förändring jämfört med de operetter och musikaliska ”follies” som dittills varit standard. Show Boat ska ha varit den första musikal där historien och musiken utgjorde en enad helhet.

Och då är vi förstås framme vid den likaledes klassiska musiken. Eller i alla fall den klassiska sången, för visst är det i Show Boat som ”Ole’ Man River” ska framföras av en lämpligt djup basröstad svart båtsarbetare. Floden är en stum men oomkullrunkelig konstant jämfört med de människoliv som föds och dör utmed dess stränder. I denna filmversion dessutom framförd av barytonen William Warfield omsvept av en lätt dimma som låter ana storslagenhet på samma nivå som Gone With the Wind.

Men även när det gäller de sångnummer som jag hittills varit obekant med är de oftast medryckande och engagerande. Introduktionsnumret, när Cotton Blossom lägger till vid sin första brygga, levererar fullt ös och kostymer i så bjärta färger att det finns skäl att frukta att de snarare är en konsekvens av en lämpligt placerad hjärntumör.

På det hela taget alltså en musikal som väl försvarar sin klassikerstatus. Om det bara inte hade varit för den där jäkla Gaylord…

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Idag har Filmitch besökt en betydligt mer edgy scen än en som eventuellt innehåller stjärnor med inte helvitt blod.

 

Annonser