alt. titel: Skyskrapan brinner!

Hur firar man bäst den sköna unionen mellan en nymornad TV-box som får in TCM och en inspelningsbar hårddisk? Med en klassisk katastroffilm förstås! Ända sedan The Towering Inferno gick som en liten – wait for it… – löpeld genom bloggosfären för något år sedan (fast jag kan bara hitta Fiffi och Jojjenito som skrivit om den. Och Plox, fast mycket tidigare.) har jag varit nyfiken på denna katastroffilmernas katastroffilm och nu var det äntligen dags.

Det dröjer inte långt in på bekantskapen med arkitekten Doug Roberts, byggherren James Duncan och deras senaste skrytbygge, The Glass Tower, innan man börjar ana att det någonstans ligger en pyrande hund begraven. Elskåp fräser till lite här och var och ett av dem startar en brand i några lämpligt placerade och uppenbarligen lösningsmedelsindränkta trasor.

Doug, som ägnat lunchen åt att lägra den sköna karriärjournalisten Susan under de bronsfärgade satänglakanen i hans kombinerade kontor och swingin’ bachelor pad, får snart annat att tänka på när det visar sig att inte mycket av elektriciteten i byggnaden är dragen enligt hans specifikationer. Den skyldige kan snabbt identifieras: James Duncans svärson, den slemmige elingenjören Roger Simmons. Roger visar dessutom raskt att han är en feg jäkel eftersom han skyller elstandarden på svärfaderns budgetrestriktioner.

Som om detta inte vore nog ska hela härligheten (glastornet, alltså) invigas just den här kvällen, med röda mattor för senatorer som ska klippa av band med överdimensionerade saxar och borgmästare som 1974 tydligen hade samma hysteriska hyllningsskaror som dagens filmstjärnor. Sedan följer en lyxig bankett på 135:e våningen där Doug skulle ha deltagit om det inte vore för att han är fullt upptagen med att dubbelkolla byggnadens eltillstånd.

Men lugn bara lugn, brandkåren, under ledning av rättrådige brandchefen Michael O’Hallorhan, är på väg. Kruxet är bara att branden nu har tagit sig så pass att man inte klarar av att släcka den. Återstår bara att evakuera alla i byggnaden, men hur? Medelst hissar vilka vilken sekund som helst kan förvandlas till behändiga små steklådor om de stannar på fel våning eller trapporna som blir mer och mer söndertrasade för varje oförklarlig explosion som äger rum?

Jag måste nog hålla med de andra bloggarna. Inom sin genre är The Towering Inferno riktigt bra, särskilt med tanke på att den faktiskt håller ångan uppe i hela 165 minuter. Berättandet känns aldrig segt, men det är klart att det ibland blir både aningens konstruerat (i syfte att hålla spänningen vid liv) och hattigt (i syfte att sprida ut berättandet på så många personer och våningar som möjligt).

Snabbt som tusan är vi på väg utför för den hala backe som inte kan leda någon annan vart än ned i ett brinnande helvete och filmen fokuserar merparten av sina minutrar på action och spänning. Man får ta del av små, små segrar (sprängandet av en dörr, upprättandet av en linbana till ett närliggande hustak) men frågan är om de kommer att vara tillräckligt för att vinna kriget.

Persongalleriet är celebert men månghövdat och det känns inte helt fel, eftersom man därmed hålls i en viss anspänning över vilka karaktärer som ska få privilegiet att klara sig med hälsan i behåll (rättmätiga straff delas förstås alltid ut). De som inte tack vare snitsiga polyesterkostymer blir levande facklor på fem röda sekunder riskerar alltid att falla mot en säker död i nedrasade trapphus eller från hissar.

Några större tveksamheter om vilka prioriteringar man ska göra i räddningsarbetet finns däremot inte – kvinnor och barn först. Med tanke på filmens årtal kan jag väl inte påstå att jag är särskilt förvånad, utan snarare glatt överraskad att Susan i alla fall får ge sken av att hon slits mellan valen av karriär och familj. Att Doug ens skulle överväga det valet drunknar i sin egen orimlighet. Enda gången jag kände att det blev lite väl mycket är när Doug för en kort stund lämnar en vuxen kvinna tillsammans med två små barn och gravallvarligt tillhåller den kanske tioårige gossen ”Take care of these ladies, now”.

Till skillnad från genusperspektivet har effekterna hållit sig riktigt fint, både de som involverar den brinnande skyskrapan och brinnande människor. Däremot kändes det nedrasade trapphuset mer som en åkattraktion vid Universal Studios, om det inte vore för den lilla detaljen att The Towering Inferno tillhörde 20th Century Fox som inte har någon temapark.

På det hela taget en mycket tillfredsställande invigning, ett möte mellan ny teknik och gammal hederlig filmkonst.