You are currently browsing the tag archive for the ‘Addepladdes filmblogg’ tag.

alt. titel: Push

PushDet borde väl inte komma som någon större överraskning att författaren Sapphire (pseudonym för Ramona Lofton) är poet i botten. Språket i Precious är i sig inte bara poetiskt, utan här och där också format som små dikter och med en medvetenhet om betydelsen av bokstävernas utseende och position på sidan som inte alltid finns i ”vanlig” skönlitteratur.

Men även om bokens huvudperson och berättare, Claireece ”Precious” Jones, ibland själv skriver dikter är hennes eget liv så långt ifrån luftig poesi man kan komma. Det är inte ens självklart att hon skulle kunna skriva de där dikterna.

Läs hela inlägget här »

Annonser

I am legendEn man kör vilt på de övergivna New York-gatorna. Nej, det är inte Charlton Heston anno ’71 utan Will Smith anno ’07. Utbyta putslustigheter innan man ”snor” en bil och titta på klassisk rockfilm ligger inte för 2000-talets överlevare, istället är han på hjortjakt med sin trogna hund Sam.

Vår nutida (eller egentligen framtida, året är 2012) Robert har ordnat sig en rätt så okej vardag med strikta rutiner som gör att han än så länge fått vara ifred i sitt stålbarrikaderade hus. Även 2000-talets vampyrzombies har synbarligen uppdaterats, nu räcker det inte med några plankstumpar för att hålla dem ute.

Läs hela inlägget här »

Temadags på bloggen! Av någon anledning blev kommande sammanställning liggande ett bra tag, men nu är det dags för lite vampyrzombies och ensamma män. Under de närmaste sex dagarna bjuder jag och Richard Matheson upp till dans. Till och med Gud vilade på den sjunde dagen och det får givetvis Richard också göra.

Inget nytt under solen, särskilt inte vampyrzombies… Andra bloggare har också tagit sig an Richard och/eller de efterkommande filmerna, närmare bestämt Plox, AddePladdes filmblogg och Jojjenito. Blir du otålig på mitt dag-för-dag-tempo, finns alltså förlösningen nära till hands.

Headern är gjord av Dogday Design.

***

I am legendAtt ha inspirerat minst fyra filmer mellan 1964 och 2007 är naturligtvis en bedrift i sig, men när jag läser I Am Legend inser jag att Richard Mathesons stora bidrag till populärkulturen egentligen är att ha lagt grunden till den nu för tiden så populära zombiegenren.

Läs hela inlägget här »

AdventurelandJag kan relatera till James Brennans jobbproblem. När man söker vanliga jobb är det inte särskilt meriterande att ha CV:n full av ”extra curricular activities” och kurser i litteraturvetenskap. Generellt är arbetsgivare tveksamma till om akademikerråttor verkligen kan göra ett vettigt handtag.

Läs hela inlägget här »

8 och en halvFilmspanarnaVet man inte på direkten vilken film som ska bli föremålet för det aktuella filmspanartemat är det lätt att man hamnar framför det där väldsvida nätet för att söka lite inspiration. När det gäller filmer om film var det ett par produktioner som återkom på flera listor och Federico Fellinis var en av dem.

I bakhuvudet hade jag en vag aning om att den skulle handla om en regissör med skrivkramp och jag har skam till sägandes aldrig sett en enda Fellini-film. Och ser man på, här stod den ju till och med i filmhyllan och bara skrek om att bli påtittad. Ungefär som alla de där italienarna när jag var ute och tågluffade faktiskt, fast jag har en känsla av att de skrek om ett helt annat ”på-”.

Först undrar jag om jag lyckats köpa på mig en skadad skiva. Filmen hackar och det är något vajsing på ljudet. Men allt eftersom den stackars bilföraren som är fast i sin lilla Fiat blir mer desperat blir jag allt lugnare. När kupén fylls med rök, fingrarna krafsar på bilrutan och han till slut klänger sig ut genom solluckan inser jag att det måste någon form av drömsekvens. När han störtar mot jorden landar vi hos regissören Guido Anselmi.

Läs hela inlägget här »

before sunsetUppföljare är känsliga saker. I nio fall av tio känns de krystade, blir oundvikligt sämre än föregångaren eftersom produktionsteamet egentligen inte haft något nytt att säga och därför kört samma koncept som i ettan, bara mer. Allt för uppenbart handlar det i princip alltid om att fortsätta mjölka pengar ur en publik som gillade vad de fick första gången.

Kanske uppföljarnas heliga graal därmed blir att göra en fortsättning på en film som egentligen inte handlade om någonting till att börja med? Då finns det liksom inget koncept att ösa på mer av i en tvåa.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMånadens filmspanartema är specialeffekter och det krävdes en hel del grunnande innan jag och min medskrivare kom på och kunde enas om vad vi skulle fokusera på. Men när valet väl var gjort var det så självklart att vi inte riktigt förstod hur vi någonsin kunde ha övervägt något annat.

Star Wars pic 3

Ponera att konstnären Robert Rauschenberg helt plötsligt knallar in på Moderna museet (ok, han skulle behöva återuppstå först) och börjar ändra sitt verk Monogram (jamen, ni vet… Geten, alltså). Han gör det med hänvisning till att han hela tiden tänkt sig att det fyrfota djuren skulle vara omgärdat av ett Scorpion Zero SUV-däck från Pirelli med symmetriskt slitbanemönster, det var bara att ett sådant inte ännu var uppfunnet på 50-talet.

Läs hela inlägget här »

Death SentenceTitten på Death Sentence gav anledning att återuppliva den prima Death Wish-headern trots att jag, när jag spelade in filmen, var helt omedveten om den egentligen rätt omfattande kopplingen mellan dessa två filmer. Det var istället Addepladde som gjorde mig uppmärksam på detta faktum och därmed gav filmen möjlighet att gräddfila sig förbi den vanliga kön.

Frågan är dock hur mycket man kan skala bort från en förlaga och fortfarande hävda att exempelvis en film bygger på denna förlaga. Ganska rejält om man ska döma av Death Sentence. Förtexterna hävdar att filmen bygger på Brian Garfields roman med samma namn medan denna egentligen är en uppföljare till Death Wish. Men av en hämnande Paul Kersey (eller Paul Benjamin som Garfield kallar sin hjälte) som försöker starta ett nytt liv ser vi inte mycket. Istället blir Death Sentence en helt ny produkt som inte delar så mycket mer än titel och hämndtema med romanen.

Läs hela inlägget här »

Warsawa pic

Ingen ska säga annat än att jag gör mitt bästa för att hålla (vissa) löften. I juni 2011 publicerade Addepladdes filmblogg ett inlägg om The Pianist. I de efterföljande kommentarerna uppstod en diskussion om litterär förlaga kontra film i relation till The Pianist å ena sidan och Schindler’s List å den andra.

Var det så att berättelsen om Wladyslaw Szpilman per automatik blev en bättre film (vilket jag redan 2011 inte höll med om) eftersom den fokuserades på en protagonist till skillnad från historien om Oskar Schindler som beskrev Schindlerjuden som en grupp?

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaFör månadens tema Barndom passade jag på att återbesöka en av de första filmer jag överhuvudtaget minns att jag såg. Särskilt som jag brände mitt Disneykrut så sent som vid årsskiftet. Platsen var fritidsgården i Knivsta och tiden bör ha varit tidigt 80-tal.

***

Airport (1970)

AirportOm jag nu ska kalla The Towering Inferno för ”katastroffilmernas katastroffilm” är det väl inte mer än rättvist att ära också ges till filmen som kan sägas vara ansvarig för hela genren. Utifrån författaren Arthur Haileys populära bok (varför känns Hailey så extremt mycket 70-tal?) innehållandes sin patenterade mix av komplex arbetsplats (hotell, flygplats, bilindustri, läkemedelsindustri) med många olika medarbetarfunktioner som måste slåss mot både arbetsrelaterade och privata problem har det blivit en film som satte standarden med samma patenterade mix av reaktionerna hos små människor (men helst gestaltade av stora skådisar), vilka ställs inför en oväntad och stor kris.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser