You are currently browsing the tag archive for the ‘They Live’ tag.

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

I likhet med Oryx and Crake berättas deras historier både bakåt och framåt och vi förstår att de en gång i tiden känt varandra. De lyckas dessutom återigen komma i kontakt med varandra innan The Year… är slut. I MaddAddam sammanstrålar de med ytterligare ett antal överlevande för att försöka bygga upp något slags samhälle i den pandemiska postapokalyps som Crake skapade med sina tveeggade sexpiller BlyssPluss.

MaddAddamSå vad kan då sägas efter att ha spenderat en 1 200 sidor i sällskap med Margaret Atwood? Om Oryx and Crake i mångt och mycket handlade om vådan av att vrida och vända på vetenskap och teknologi så att samhället blir precis så enkelt och världsfrånvänt som man vill ha det, tar kanske särskilt The Year… upp detta med religion.

Toby och Ren lärde nämligen känna varandra hos ekosekten Gardeners innan ”the dry flood” slog till i form av ett hemorragiskt virus som fick större delen av mänskligheten att drunkna i sina egna kroppsvätskor. Gardeners tillber alla levande varelser och till och med dödandet av en fluga eller myra ger anledning till samvetskval. Här firar man inte bara den helige Fransiscus, utan också den helige Stephen Jay Gould of the Jurassic Shales, den helige E. O. Wilson of Hymenoptera och den heliga Rachel Carson and All Birds.

Kanske är en sådan inställning mänsklighetens enda hopp. Samtidigt står det efter ett tag klart att Gardeners knappast är en demokratisk rörelse och att ledarna hemlighåller en hel del från den stora massan för ”the greater good”. I det skiljer de sig inte från PetrOleum-kyrkan, även om miljömupparna för all del är något mindre korrumperade och depraverade än sina fossilbränslestinna kollegor.

Eller menar Atwood att något mänskligheten absolut inte kan leva utan är berättelserna och mytologierna? Redan i Oryx and Crake fick ju Crakes hybridhumanoider överlevaren Jimmy att spinna fram vilda skapelseberättelser. Deras törst efter att hitta något slags sammanhang för sig själva har inte minskat när de träffar på andra som kan berätta ännu fler historier för dem. Crake gjorde kanske sitt bästa för att designa dem utan vare sig sexuell avundsjuka eller religion men deras nyfikenhet har han tydligen inte kunnat ta från dem.

Det blir tydligt att de få kvarvarande människornas enda sätt att kommunicera och förklara saker för ”crakers” är att formulera det hela i allegorier och liknelser som sedan traderas till oigenkännlighet. Exempelvis undrar crakers mycket över vad detta ”fuck” är. Det måste vara en alldeles särskilt kraftfull gudom eftersom människorna så ofta tillber den med utropet ”Oh, fuck!”.

Som synes har Atwood varken gett upp sitt lekfulla språk eller sin bitska humor i de påföljande delarna av trilogin. Vad jag däremot kanske tycker saknas är en saftig historia. Hon fick fram sin poäng redan i Oryx and Crake (mänskligheten är inte värd att bevaras) och lyckas inte i vare sig The Year… eller MaddAddam ersätta sitt dystopiska koncept med ett berättardriv.

Sedan kan jag inte komma ifrån misstanken att en anledning till att Atwood så definitivt vill avskärma sig från allt vad ”science fiction” heter, är att hon inom den genren faktiskt inte kommer med särskilt mycket nytt. Ska jag vara krass känner jag igen det allra mesta av hennes världsbygge från såväl I Am Legend som Soylent Green, Do Androids Dream of Electric Sheep?, They Live! och gud vet hur många andra föregångare. Vi har det strikta klassamhället, en ohållbar illusion som kallas för liv av de som har råd med den, det icke-sanktionerade våldet i rännstenen, det sanktionerade våldet från de styrande klasserna.

Inte för att det gör Atwoods trilogi mindre värd i sig men jag undrar som sagt lite över behovet av att distansera sig från så uppenbara föregångare. På det hela taget gillade jag dock alla tre böckerna, blev underhållen av Atwoods språkliga spetsfundigheter och skälmskhet. Men bristen på en reell historia och händelseutveckling gör också att läsningen inte tjänar på att styckas upp allt för mycket. En anledning till att jag tyckte bäst om Oryx and Crake tror jag helt enkelt var för att jag fick mer obruten lästid med Jimmy och Crake än med Atwoods andra personer.

The Year of the Flood (2009)
star_full 2star_full 2star_full 2

MaddAddam (2013)
star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

FilmspanarnaDet finns konspirationer och så finns det konspirationsteorier. Ibland stämmer teorier och verklighet överens. Men när de inte gör det kan det bli hur stolligt som helst. Den nedsättande termen ”foliehatt” tycks ha blivit etablerad under de senaste åren för en person som sätter sin tro till de mer urflippade teorierna, oavsett om hen verkligen klär in skulten med tunnvalsad aluminiumplåt för att skydda sin dyrbara hjärna mot diverse strålar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Flickan under gatan
Michael Connelly, The Narrow

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser