Capharnaüm (2018)

alt. titel: Kapernaum, Capernaum

För den tolvårige Zain är livet knappast någon fest, vare sig i Kapernaum eller Beiruts slum där han bor tillsammans med sin familj. Att gå i skolan är det inte tal om. Zain måste jobba för familjens försörjning, bland annat som springpojke åt fastighets- och butiksägaren Assaad. Assaad låter familjen bo hyresfritt i en av sina undermåliga bostäder och framstår i föräldrarnas ögon som snällare än självaste jultomten när han stoppar ned några paket snabbnudlar och lite lakrits i Zains kasse vid arbetsdagens slut.

Men Zain vet att Assaad har siktet inställt på hans elvaåriga lillasyster Sahar, den enda i den stora familjen som Zain tycks bry sig det minsta om. När han misslyckas med att freda systern från föräldrarnas allt för villiga försök att sälja sin egen dotter rymmer han. På rymmen träffar han Rahil, en ung etiopisk flykting. Hon låter Zain bo tillsammans med henne och den späde sonen Yonas i deras lilla skjul mot att Zain vaktar Yonas om dagarna medan hon jobbar.

Capharnaüm, den fjärde filmen från libanesiska regissören, manusförfattaren och skådespelaren Nadine Labaki, har gjort ett remarkabelt segertåg över världen. Juryns pris i Cannes samt nominerad som bästa icke-engelskspråkiga film till både Golden Globe och Oscarsgalan.

Själv lyckas jag tyvärr inte riktigt fatta grejen. Capharnaüm är tvivelsutan välgjord med ett medvetet bildspråk (kameran rör sig sällan över Zains huvudhöjd) och fina rollprestationer från alla inblandade (inte helt enkelt med en rollista som spänner över alla åldrar, från 1 till en tandlös man av oklar ålder i Spider-Man-dräkt). En historia som fokuserar på det enskilda och lilla (Zain och Rahil) men som kanske ska spegla något större (villkoren för samhällets utsatta i Libanon, i världen)? Samt med besked knipa publiken rakt i hjärterötterna.

Till stor del hänger det säkert på att jag saknar ett sammanhang som skulle kunna skapa ett gripbart och begripligt ramverk kring det som händer Zain, hans familj samt Rahil och Yonas. Jag förstår inte riktigt om det är meningen att jag ska bli berörd eller upprörd över alla Capharnaüms bedrövligheter. Eller kanske både-och? Och om jag ska bli upprörd, vart ska jag rikta den upprördheten? Det blir exempelvis snart tydligt att Rahil är en papperslös flykting i ett land som knappt ens lyckas skydda sina egna medborgare, men hur ligger det till med Zain? Är han också papperslös eller har han bara osedvanligt sunkiga föräldrar?

Filmens upptakt skulle möjligen bekräfta det senare alternativet eftersom vi får träffa Zain för första gången när han står framför domarskranket i en rättegångssal. Den företagssamme gossen vill nämligen stämma sina föräldrar Selim och Souad för att han överhuvudtaget blivit född. Resten av Capharnaüm blir på det sättet en förklaring till hur det kommer sig att de står framför domaren.

Det är verkligen ingen klockren tolkning, men jag känner mig ändå benägen att se rättegången som en slags religiöst färgad symbolism. Möjligen för att det bara är i det perspektivet som titeln rimligtvis har någon betydelse (alla fyra evangelierna nämner att Jesus spenderade tid i Kapernaum). Zain får möjlighet att fråga Domaren/Gud om människor som hans föräldrar verkligen är värda att få sätta barn till världen? När de inte kan tillhandahålla något mer än ett helvetesliv, beklaga sig över att de någonsin tog beslutet att gifta sig och börja sätta barn till världen samt sälja sina avkommor till högstbjudande. I det perspektivet upplever jag att Selim och Souad jämförs med Rahil vilken framställs som en oerhört omtänksam mor trots att hennes omständigheter än ännu sämre än deras.

Nej, jag blir tyvärr varken berörd eller särskilt upprörd av Capharnaüm. Att jag är ovanligt lyckligt lottad jämfört med personer som Zain och Rahil är jag redan fullt medveten om. Istället fångas jag (föga förvånande) främst av Zains syn på Sverige som det förlovade flyktinglandet eftersom ingen där säger åt en att man inte får kissa från balkongen.

Annons