Moloch (2022)

Betriek har sökt sig tillbaka till sina rötter tillsammans med dottern Hanna efter maken Neils hastiga och oväntade dödsfall. Nu delar hon och dottern hus med Hannas mormor och morfar, precis vid den stora mossen. I den lilla staden går det många rykten om mossen och varje år firar man Legenden om Feike. Som så många andra lokala legender är det en minst sagt gruvlig historia, komplett med häxbränningar, hedniska gudar och människooffer.

Men det kanske ligger mer i Feike-legenden än man vill kännas vid? Åtminstone två män har hittats döda på mossen, samtidigt som en arkeologisk utgrävning börjar avtäcka allt fler kvinnliga mosslik. Alla har de fått halsen avskuren, men på tvären.

Det är mycket som talar för nederländska Moloch. Bra miljöer, med den olycksbådande mossen sällan utom synhåll och om natten omsvept av tillräckligt mycket dimma för att räcka till minst tre klassiskt gotiska Dracula-filmer. Löftet om en uråldrig legend, vilken kanske till och med bär med sig en förbannelse. Bra rollprestationer från alla inblandade, framförallt då Sallie Harmsen i rollen som Betriek.

Själva hantverket är helt ok, särskilt om man betänker att Moloch är regissören Nico van den Brinks långfilmsdebut. Då har jag lite mer frågetecken när det gäller manuset, skrivet av van den Brink tillsammans med Daan Bakker. Jag gillar som sagt legend-inslaget, inte minst när det kopplas ihop med lokala karnevaler och anspelningar på sekter klädda i anonyma masker. Tyvärr tycker jag inte att Moloch lyckas göra allt detta tillräckligt suggestivt och det blir även logiska problem med hela Moloch-biten. Vad spelar denna uråldriga offer-gudom egentligen för roll, när legendens monster snarare sägs vara den ondsinta rikemansfrun Heleen? Heleen som viskar antingen hot eller varningar från mossen, allt naturligtvis i perspektivet att se till att traktens ungar aldrig ska våga sätta sin fot på det förrädiska gungflyet.

Det blir också problematiskt att det inte riktigt känns som om legenden hänger ihop med allt annat som sker runtomkring Betriek. Jag tror att manusförfattarna hade tjänat på att renodla sin historia eftersom de i nuläget måste jonglera Betrieks olycksbådande barndomsminnen, mammans märkliga sjukdomstillstånd och vägran att låta sig undersökas för det, legenden, eventuella hemsökelser, läskiga barnteckningar, mossliken, polisutredningarna av de nutida dödsfallen (vilka eventuellt hänger ihop med både legenden och mossliken) samt hypnotiserade manchuriska kandidat-liknande mördare (vars funktion, sett till förbannelsen, dessutom är högst oklar). Plus Betrieks relation med dels vad jag gissar är en kollega, dels den danske arkeologen Jonas som är på plats i egenskap av mossliks-expert.

Just för att den övernaturliga sekt-delen kommer in så pass rumphugget och abrupt i slutet, blir associationerna till Hereditary (och Satan’s Slaves) oundvikliga. Jag tror att om Moloch lyckats bättre med sin egen grej, hade filmen inte känts riktigt lika mycket som en direkt ripoff, utan snarare en vidareutveckling eller homage till Ari Asters föregångare.

Men för all del, själva hantverket är tillräckligt bra genomfört för att jag absolut skulle kunna tänka mig att ge van den Brink ytterligare chanser. Tydligen ska han ha något på gång som kallas The Burden, eventuellt baserad på en av hans kortfilmer från 2019.

Land:
Nederländerna

Kulturprägel:
Det dricks en jäkla massa genever från rustika lerkrus.