Pahanhautoja (2022)

2022 års Halloween-tema avslutas i vårt östra grannland. Ett tema som inte låter sig sammanfattas på något enkelt sätt, bortsett från att det var en nyttig övning att sktivt välja filmer som inte låg allra närmast till hands. Tack alla som hängt med, hoppas att ni kunna få ett eller ett par tips. Imorgon är bloggen tillbaka i vanliga höstspår igen.

***

alt. titel: Ruva, Hatching – La forma del male, Egō, Egō – Hatching, Hatching

Tinja är så långt från ett tween-uppror som man kan komma. Hon tränar gymnastik i det oändliga, tar löprundor istället för att hänga med jämnåriga och när hon inte har gymnastikdräkten på sig klär hon sig som Madicken i skira klänningar. Allt för att tillfredsställa sin mamma, vilken har ett visst rykte att upprätthålla med bloggen ”Underbar vardag”.

Här postas filmer från familjens underbara vardag (gärna i slow motion och i suddigt motljus (jag tror vi alla vet hur det brukar ser ut). Det säger sig självt att denna vardag knappast kan innehålla sådant som tween-uppror eller undermåliga gymnastikprestationer. Den stackars kaja, som råkar förirra sig in i familjens underbara vardagsrum, får snart smaka på konsekvenserna av att solka den perfekta familjeytan.

Men Tinja tycker synd om kajan och via den hittar hon ett märkligt ägg ute i skogen. Hon bestämmer sig för att ta hand om det och ruva det till fullbordan. När ägget väl kläcks är det lika stort som Tinja själv och ur det kommer en besynnerlig varelse; hälften kajunge, hälften människa. Tinja älskar sin framruvade unge, som hon kallar Alli, men det ska visa sig att Alli i sin tur ruvar på känslor och beteenden som verkligen inte har någon plats i en underbart perfekt vardag.

Jag har sett Ruva kallas för en coming of age-film men jag skulle nog våga mig på att också kalla den för en ungdomsfilm. Inte för att nedvärdera den, men för att filmens allegori(er) är så pass övertydlig och dessutom specifikt riktad mot just ungdomar. Knappt ens tonåringar. Vuxenvärlden är obegriplig och inte så lite skrämmande samtidigt som Tinja har svårt att finna sig till rätta med sina jämnåriga. Alli rymmer alla de känslor (hunger, avundsjuka, ömhetsbehov) som inte är tillåtna i Tinjas underbara vardag.

Utifrån den premissen tycker jag dock att regissör Hanna Bergholm och manusförfattare Ilja Rautsi skapat en riktigt trevligt skruvad produkt. Själva skräckelementen är kanske inte så läskiga, i alla fall inte när man lutar mer åt de 50 än de 15. Snarare skulle jag säga att Ruva är en American Beauty-liknande uppgörelse med skräckartade inslag. Kanske främst i form av body horror eftersom Alli utsöndrar en hel del klägg och dessutom på sant fågelmanér enbart kan äta mat som Tinja kräkts upp (apropå det där med övertydliga allegorier).

Men istället för en deprimerad Kevin Spacey har Bergholm och Rautsi valt att rollbesätta sin ytliga idyll med vad som närmast kan liknas vid Missi Pyle och AnnaSophia Robb som mor och dotter Beauregarde från Tim Burtons Charlie and the Chocolate Factory. Framförallt Sophia Heikkilä i rollen som Tinjas krävande mamma visar tidigt att hon är fullkomligt skoningslös mot allt som rubbar hennes cirklar eller slår sönder hennes noggrant utvalda prydnadsföremål. Hela tiden med ett stelt leende på läpparna, volanger i överflöd och spetsigt manikyrerade rosa naglar.

Siiri Solalinna är i sin tur mer tillbakadragen i rollen som Tinja än sin Burton-motsvarighet. Eftersom Solalinna efter tag också ska porträttera Alli, är det en film som kräver ganska mycket av den unga skådespelaren och jag tycker tyvärr inte att hon alltid håller måttet. Skådespeleriet är dugligt men jag hade gärna sett lite mer liv i hennes replikföring.

Bergholm och Rautsi har dock fått ihop sin Tim Burton-inspirerade American Beauty på ett sätt som är både snyggt, träffsäkert och ganska roligt. Rimligtvis borde en hel del cash ha gått till tvåfaldigt Oscarsnominerade make up- och effektmakaren Connor O’Sullivan och av slutresultatet att döma var det väl spenderade euro.

Som sagt, se inte Ruva som en renodlad skräckfilm, då kommer du att bli besviken. Om du istället tar den för den hyfsat påhittiga och lätt skruvade ungdomsfilm den är, är chansen större till en tillfredsställande titt.

Land:
Finland

Kulturprägel:
Jag tror aldrig jag sett en gympasal som ser så otroligt finsk ut som den där Tinja tränar.

Annons

4 reaktioner till “Pahanhautoja (2022)”

  1. Fin avslutning på en månad jag tackar för. Ruva var lite som en ond saga och nog fasiken fann den vara lite småruggig eller den hade en ryslig atmosfär
    Tackar för denna månad kanske inte så många tips då jag för en gångs skull betat av det mesta men alltid kul att läsa 😀

  2. Jag lutade mig nog lite för mycket åt det skruvade för att den skulle bli riktigt läskig

    Nej, för en kännare som du tog jag nog lite väl lågt hängade frukter. Tack för att du hängde med, alltid kul att se dina reaktioner på filmerna 😀

  3. Kul tema, och jag hade sett betydligt fler av filmerna än jag trodde (de japanska blev väl min ”räddning”). Då ser vi fram emot vad nästa oktober kan ruva på. 🥚

  4. @Jojjenito: Tack! 😀 Som jag skrev till Filmitch, jag tog väl en del lågt hängande frukter men varför göra det onödigt komplicerat för sig 😏

    Japp, den kycklingen är inte riktigt färdigkläckt ännu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: